www.omkonst.com:
Lita på konstnären
Om boken och katalogen Teknologi för livet om E.A.T.
Utställning Norrköpings Konstmuseum 12/9 - 7/11 2004
Text: Nicolas Hansson

Den här texten är någonting som snarast ska likna en bokrecension men också en hyllning till Billy Klüver. En konstnär? "Nej, nej absolut inte", kunde han yttra vid en sådan antydan. Vem var han då? Ja, enkelt är det inte… Men efter en närmast utmattande maratonläsning av boken "Teknologi för livet. Om E.A.T.", kan jag spåra konturerna av någon som påminner om Leonardo… Ansiktsdragen är måhända inte snarlika, men här finns i båda fallen en stark övertygelse i att sammanlänka vetenskap och konst.

skriv ut denna text

Billy Klüver vid röd neonbokstav R som ingår i Jasper Johns målning Field Painting från 1963-64. Foto Peter Moore.

  Pepsi Pavilion höljd i Fujiko Nakayas dimma. Världsutställningen i Osaka 1970. Foto Fujiko Nakaya.

En ständig hunger efter upplevelser och intryck utmärkte Billy Klüver. En modern Leonardo da Vinci, född i Monaco, uppvuxen i Sverige och gick ut KTH innan det bar iväg till det stora landet i väst. Billy Klüver var en vetgirig, outtröttlig, konstälskande människa som gav sig i kast med tekniska utmaningar för konstnärens och konstens skull.

Även om boken lika mycket är en hyllning till den man som såg till att Tinguely kunde förverkliga sin självförstörande maskin är det också en fascinerande skildring av organisationen E.A.T. Det är också en känslofylld och upprymd skildring av en tid, åtminstone för en som inte var med och som alltid kommer att betrakta 60-talet med en trånsjuk drömmares ögon; en tid av generositet och visuell kreativitet. Och jag kan inte hjälpa det men varje gång som Pontus Hultén figurerar i boken ökar pulsen något. Var finns det sådana ledare idag med sådan karisma och initiativrikedom?

E.A.T. bildades av Klüver, Robert Rauschenberg, Robert Whitman och Fred Waldhauer i syfte att svetsa samman vetenskapen och konsten. Att uppnå ett fruktbart samarbete mellan konstnärer och ingenjörer där båda är lika viktiga ingredienser. Ingenjören tillför användbara nya idéer till konstnären och denne reagerar med andra perspektiv och så går växelspelet igång dem emellan. "Något" ska hända när dessa båda möts. En annan av E.A.T:s uppgifter var att övertyga industrin att kostnader, material och arbetskraft skulle komma från dem. E.A.T. skulle alltså helt bistås av industrin för att konstnären skulle ha tillgång till den senaste tekniken.

Med dagens perspektiv kan den sista av utgångspunkterna te sig en smula naiv. Som producent av utställningar och evenemang vet man hur svårt det är att få med sig industrin eller sponsorer från teknikvärlden. Men det här är inte svenska trögföretag som skildras… Bell labs, IBM, MIT, AT&T och andra företag understödde faktiskt organisationen, säkert med blygsamma summor och support, men ändå. Det fanns åtminstone en uppriktig attityd från företagen gentemot E.A.T. Man ska också komma ihåg att här någonstans tidsmässigt togs de första spadtagen till vad som skulle komma att bli informationsrevolutionen. Intresserade teknikföretag som är beredd att understödja konsten är sällsynta idag, i synnerhet i Sverige och det är bara sorgligt att konstatera.


Billy Klüver i vit rock arbetar med Jean Tinguelys Hommage to New York, en självförstörande skulptur som uppfördes i Museum of Modern Arts trädgård 1960. Foto David Gahr.

Det är intressant att i boken stifta bekantskap med alla de människor som Billy kom i kontakt med, förutom tidigare nämnda. Här finns Pepsicolachefer, David Tudor, John Cage, en näve framstående ingenjörer, kulturpersonligheter, ja ett mycket rikt persongalleri. Här avlöses kaotiska möten med inspirerande samtal och fester, happenings, resor och givetvis… utställningar stora som små. Den utskällda happeningen "Nine evenings" skildras som ett mästerligt stycke i teknik, komplexitet och poesi. Ingenjörer och konstnärer tillsammans i ett intensivt tidsbegränsat projekt samarbetade i det som kom att bli nio stycken händelserika föreställningar.

Än märkligare är avsnitten om Pepsi Colas satsning inför världsutställningen i Tokyo 1970 som involverade E.A.T. i en lika underlig kollaboration. Tillfälligheter, hårt arbete, förväxlingar och inte helt uppenbara motiv resulterade i en skulptur gjord av dimma till Pepsipaviljongen.

Tävlingar, utställningar och projekt följde på varandra, några utskällda, andra omhuldade och omskrivna. Många projekt avlöser varandra i boken och man blir inspirerad av allt liv och energi som kan skapas runt konsten. Den här boken är en kraftig idéspruta med sina över 200 sidor. Förutom Billy Klüvers egna texter finns textmaterial bidrag från flera av ovannämnda personer.

Jag är dock något tveksam till ett par saker. Det gäller framför allt Carl Henrik Svenstedts bidrag. Som ofta är hans texter och utläggningar välformulerade och utsökta. Jag uppskattar i synnerhet hans ambitioner att upprätta en konstnärlig forskning. Här redogör han för vad hans älsklingsbarn E.A.T. Sweden vill och ska göra. Men när ska ord bli handling? När ska det komma ut någonting från Svenstedts experimentverkstad?

Den 11 januari i år gick Billy Klüver ur tiden. Norrköpings Konstmuseum visar som enda museum i Sverige utställningen Teknologi för livet. Synd att till exempel Riksutställningar inte uppmärksammat möjligheten att genomföra denna utställning på turné. Billy Klüver borde vara en angelägenhet för fler än de som bor i Sörmland. Utställningen Teknologi för livet om Experiments in Art and Technology på Norrköpings Konstmuseum pågår fram tills den 7/11. Boken finns däremot att köpa i de flesta konsthallar och museer runt om i Sverige.

Malmö 2004-10-29 © Nicolas Hansson