www.omkonst.com:
"Fega kritiker kan man vara utan"
Mejl-intervju med Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter
Text: Susanna Slöör
skriv ut denna text

 

Turerna har varit många i försöken att få tillstånd en intervju med Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter. Först tackade hon ja, men skyllde senare på bestyren inför sommaren. Vi återkom med en förnyad förfrågan på höstkanten men då anfördes arbetet med bokmässan och Nobelpriset som skäl att avböja, vilket åtföljdes av uppmaningen att följa den då aktuella konstkritikdebatten i DN (som aldrig utmynnade i något ordentligt svar från tidningens sida). Därefter var det enligt Schottenius bättre att tala direkt med DN:s konstkritiker Ingela Lind. Efter ytterligare några varv fick vi dock beskedet att frågorna trots allt bäst kunde besvaras av Maria Schottenius själv.
    Därför kan vi först nu presentera DN:s syn på konstkritiken, ur kulturchefens perspektiv. Utgångspunkten är att det rimligen borde vara hon som ytterst ansvarar för resursfördelningen, prioriteringarna och styrningen av innehållet på DN:s kultursidor, även om de bitvis nonchalanta och oinitierade svaren motsäger detta. Den första omgången frågor, som hon fick redan i juni, anslöt till intervjuerna med Carl Otto Werkelid, kulturchef på Svenska Dagbladet, och Olle Granath, ständig sekreterare på Konstakademien. Därefter har frågorna även anpassats efter konstkritikdebatten i höstas.
    Min personliga slutsats efter allt förhalande och med de undvikande svaren från Maria Schottenius sida är att (i analogi med hennes yttrande om kritiker) fega kulturchefer kan man vara utan.

Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter

Vilket uppdrag har konstkritikerna i Dagens Nyheter idag? Ägnar man sig hellre åt en kollegial diskussion och karriärplanering, än åt folkbildning? Vad är viktigast?

Den typen av slarviga, nedsättande uttalanden får stå för den som uttalar dem. All kritik i tidningen handlar om att ge den konst man skriver om ett reflekterande svar, och att vägleda läsare in i det man ser.

Dagens Nyheters bevakning uppfattar jag som medvetet smal och ofta fokuserad på en mycket begränsad del av konstlivet. Hur kommenterar du detta?

Jag har lite svårt att förstå vad du menar. Vi skriver om de utställningar och konstnärliga uttrycksformer som vi anser är intressanta. Sedan skulle vi naturligtvis vilja göra mycket mer om vi hade fler kritiker, pengar och papper.

Ovanstående frågor kan även ses mot bakgrund av Pontus Kyanders artikel i SvD 2/10. Hur kommenterar du den?  (Är DN:s konstkritik lika spännande som "att titta ned i gårdagens diskvatten". Och beror detta bland annat på en centralisering av makten i konstlivet, med DN:s redaktion som smal karriärplanka?)

Den sortens polemik har jag ingen anledning att bemöta. Våra kritiker, rekryterade av framför allt Ingela Lind, har sitt sätt att utföra sitt uppdrag, och det finns säkert andra kritiker som själva anser sig göra det bättre.

Har konstkritiken spelat ut sin roll i konstlivet? Och i så fall varför? (Se även Andreas Gedin DN 10/9, Bo Madestrand DN 26/9)

All kritik måste förnyas. Huvudsaken är att det finns djup i kunskaperna och att kritikerna ser till att spela en aktiv roll som skribenter. En del personer sitter på för många stolar. Andra saknar civilkurage; en avgörande egenskap om man ska fungera som kritiker. Fega kritiker kan man vara utan. Jag tror på intet sätt att konstkritiken spelat ut sin roll, men kritikern måste förstå sin roll, och utveckla den.

Har ni på Dagens Nyheter övergivit det stora flertalet gallerier och konstnärer samt publiken, den överväldigande del av konstlivet som fortfarande är intresserade av exempelvis måleri? (Kan det möjligen vara en anledning till att intresset för konstkritiken minskat?)

Kulturintresset har expanderat, för att inte säga exploderat, och det finns varje dag flera hundra evenemang och utställningar att bevista, bara i Stockholm. Alla som jobbar och sliter för att visa fram saker som de verkligen tror på blir förstås besvikna när detta inte uppmärksammas.
Måleriet får för lite uppmärksamhet, det tror jag säkert. Och mycket annat också. Ge mig folk och pengar och en massa färgsidor, så ska vi ändra på den saken. Även tidningar har begränsade resurser och många konstformer att intressera sig för. Det glömmer man lätt.

Hur ser du på mixen av  konstkritiker knutna till Dagens Nyheter (ålder, kön och erfarenhet). Har den en betydelse?

Säkert. Vi skulle gott kunna vara några till med fler kunskapsinriktningar och erfarenheter. Könsmässigt är det ok.

Lars Nittve har tidigare väckt frågan om att konstkritiken och i förlängningen konstlivet väljer bort äldre konstnärer. Hur ser Dagens Nyheter på detta?

Det är möjligt. Konstkritikerna fascineras säkert av nya företeelser, och då riskerar man att tappa bort det som inte är nytt. Men jag hoppas och tror att konstkritikerna reflekterar även över detta.

Hur organiseras konstbevakningen på  Dagens Nyheter?
I Omkonsts intervju med Carl Otto Werkelid i juni säger han att kulturavdelningen på SvD i utformningen av konstkritiken får lita till de sakkunniga, d.v.s. frilanskritikerna; kompetensen ligger således utanför tidningshuset. Jessica Kempe, DN:s kritiker, talar i sin krönika den 1/10 om en kapital- och utrymmeskris: "I takt med att platsen (medieutrymmet) minskar, arvodena sänks, popularitets- och korthetskravet ökar och anställda kritiker ersätts av halvtidsfrilansare, riskerar kulturkritiken att på sikt avprofessionaliseras."
Hur är det ställt på Dagens Nyheter, är även DN drabbad av kapital- och utrymmeskrisen?

Nja, vi har inte färre sidor, men det händer så mycket mer hela tiden, och i en värld med bättre ekonomi borde vi utöka antalet kultursidor med tanke på det stigande kulturintresset i Sverige.
Dagens Nyheter har drabbats av lägre orderingång när det gäller annonser för plats och bostad, vilket slår direkt mot tidningens ekonomi. Upplagan stiger, men det tjänar vi inte pengar på i samma utsträckning.
Vi har en konstkritiker Ingela Lind, och en konstreporter Birgitta Rubin, anställda på tidningen, så vi är inte lika beroende av frilansarnas omdöme, men allt talar för att tidningar i framtiden kommer att dra ner på antalet anställda, och låta redaktörer beställa från frilansare. Jag är inte säker på att kritiken kommer att avprofessionaliseras med frilansande kritiker, men just nu pågår på många tidningar en brytningstid. Stora folkrika redaktioner byts ut mot mindre redaktörsstyrda beställarredaktioner. Innan det här sätter sig på allvar uppstår säkert en del förvirring.

Stockholm 2005-12-16 © Susanna Slöör

Läs även intervjuerna med: Olle Granath och Carl Otto Werkelid
samt Olle Granaths svar till Werkelid

Omkonsts startsida


KOMMENTERA ARTIKELN
Namn (frivilligt):
E-post (om svar önskas):
Här kan du lämna synpunkter på artikeln
till redaktionen: