www.omkonst.com:
Glömskan är minnets syster
Boknytt: Olle Granath, "Hundens blick, strövtåg i samtiden", augusti 2008
Carlsson Bokförlag, ISBN 978 91 7331 123 6
Text: Leif Mattsson
  Olle Granaths nyutkomna essäsamling "Hundens blick" är omfattande både till omfånget och antalet artiklar. Ett hundratal texter har samlats, varav flertalet publicerats tidigare men då spridda i olika kataloger, böcker och tidskrifter. Nu ges chansen att få en mer samlad bild av en av de flitigaste konstskribenterna i svenskt kulturliv.

Olle Granath är en av de oftast sedda besökarna på Stockholmsgallerierna. Och det har väl knappast undgått någon att den tidigare chefen för Moderna Museet och Nationalmuseum samt nuvarande ständige sekreteraren för Konstakademien, drivs av ett konstintresse som är något utöver det vanliga. Även som skribent möter man honom återkommande i kataloger och tidskrifter. Hans styrka ligger i den långa erfarenheten av svenskt konstliv parad med en lågmäld, underfundig humor. Det senare framträder särskilt tydligt i bokens två avslutande minnestexter, om tiden med ”Blandaren” och Moderna Museets utställning ”Önskemuseet” på sextiotalet. Med komisk finess beskrivs där hur han och museets chaufför åker runt i Europa i en specialbyggd skåpbil och hämtar konst för miljoner till Moderna Museets utställning.

”Glömskan är minnets oskiljaktiga syster…” skriver Granath i essän om Birgit Broms. Och det är just denna glömska han ständigt kämpar emot. Han skriver för att minnas och för att hålla historielösheten på behörigt avstånd. En samtidskonst som är beroende av glömskan har Granath inget till övers för: ”Genom att inte bry sig om vad som skett bakåt i tiden återuppfinner man det förflutna i tron att man gör något helt nytt.” kan man läsa i den inledande essän. Det är ett skarpt men nyktert konstaterande och samtidigt underförstått en kritik av värdenihilismen: genom sämre kunskap om historien förlorar vi redskapen för att värdera nuet.
      Och just förmågan att värdera ser jag som bokens grundläggande tema. Att begreppet kvalitet existerar, liksom möjligheten att bedöma konstnärliga verk utifrån erfarenhet och kunskap är Olle Granaths credo. Men det är ett credo som inte behöver skrivas ut i klartext, för Granath är ingen domptör med läderpiska, snarare då en resonör med en övertygad tro på de goda argumentens betydelse. Och när argumenten inte längre är brukbara, eftersom vissa av de presenterade konstnärerna närmat sig en metafysisk verklighet, följer Granath med på resan utan några större problem. Denna följsamhet ser jag som en av förklaringarna till att han lyckas så väl vad gäller vissa särskilt komplexa konstnärskap. Han tar sig till exempel an två omvittnat tjuriga och svårmodiga konstnärskap som Dick Bengtssons och Torsten Anderssons, och han gör det med den äran.

Det är den anekdotiska berättarformen som ger texterna deras mustighet och livskraft. Granath skriver med den personliga vänskapens intimitet, med en tydlig kärlek till konsten, konstnärerna i allmänhet och måleriet i synnerhet.
      De litterära referenserna är också många och naturliga. Texterna bär ett tydligt drag av vitterhet, utan att de för den skull tippar över mot någon tilltvingad akademism. Granath lutar sig mot skönlitteraturen och dess tradition av episkt flöde. Man skulle kunna påstå att han tillämpar devisen: ”konst skall med konst beskrivas”, även om han möjligen inte själv skulle uttryckt det så.  Språket är transparent och anglicismerna får man leta förgäves efter. Den språkliga nivån följer också oftast komplexiteten i de konstnärliga verken som behandlas. Finns där en mångbottnad verklighet, avspeglas den också i texternas ordval. Han rör sig ledigt bland Carl Fredrik Reuterswärds litterära referenser och Eddie Figges naturvetenskapliga förklaringsmodeller. Och även om vissa av de presenterade konstnärskapen knappast bygger sin existens på orden, låter Granath sitt egets språks valörer fylla de eventuella luckorna.

Flertalet av de konstnärer som Granath berör och analyserar är avlidna men fortfarande lika aktuella. När exempelvis Goya kommer på tapeten bränner det till som om självaste Francisco stod framför oss i kött och blod. Något liknande händer vid läsningen av Strindberg-texterna. August tar där kropp genom Granaths ord. Personligen ser jag dessa texter som några av de intressantaste i antologin.
      Men dessa två äldre konstnärskap är, tillsammans med några fler, dock tidsmässiga undantag. Antologins fokus ligger huvudsakligen på samtidskonsten så som den formats de senaste trettio, fyrtio åren. Men många är de konstnärer som avlidit och Granath konstaterar själv att boken delvis formats till en minnestext över bortgångna vänner. Här finns texter om Siri Derkert, Ragnar Sandberg, Ola Billgren, Evert Lundquist, Barbro Bäckström, Erik Dietman, Elis Eriksson, Olle Kåks, Philip von Schantz, Carlo Derkert och Nils Kölare för att nämna några.
      Men flertalet av de konstnärer som presenteras är i allra högsta grad levande och verksamma som exempelvis Torsten Andersson, Eva Lange, Ulrik Samuelson, Lars Englund, Ulf Gripenholm, LG Lundberg, Henrik Samuelsson, Björn Wessman, Sonja Larsson, Magnus Berg, Maria Hall och Karin Mamma Andersson.

I Cortázars roman ”Hoppa hage” står det läsaren fritt att själv välja kapitlens ordningsföljd. På samma sätt kan man i Granaths antologi välja att hoppa mellan sidorna och läsa det för stunden intressanta — från de mer djupgående texterna till de kortare och med lätt hand skisserade presentationerna. Denna avsaknad av förpliktigande hierarki skänker en avspänd karaktär åt essäsamlingen och gör den lämplig både som lättillgänglig reselektyr och som historiskt referensverk över en händelserik konstepok.

Stockholm 2008-08-21 © Leif Mattsson

Carlsson Bokförlag | Omkonsts startsida


Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text