www.omkonst.com:
Den mänskliga dimensionen
Mikael Lundberg, ”Kliver ur min avsikt och faller”, Millesgården, Lidingö, 31/1-22/3 2008
Text: Magdalena Dziurlikowska

skriv ut denna text
"Texterna", detalj 1998 "J & R", 1998
"Ord utan språk", 2000

När allt är klart säger Mikael Lundberg att han på intet sätt är exceptionell, han är bara en observerande människa. Helena Scragg, intendent vid Norrköpings Konstmuseum, antecknar hans ord. De har samarbetat i flera år kring hans retrospektiva utställning och hon är inte ett dugg besviken. Det som är botten i mig är också botten i dig, diktade Gunnar Ekelöf, och nu visar Millesgården detta allmänmänskliga konstnärskap.

Fotoserien ”The mirror between us” gör sig väl som öppningsreplik. Det är vanliga människor fångade av Mikael Lundberg. De går omkring hemma, klick, så har de fotograferats av någon från huset mitt emot. Nästan alla har tagit sådana bilder, på riktigt eller i tankarna. Efter mörkrets inbrott förstås, då fönstren lyser som honung. Är det en kränkning? Mig påminner det mer om bärnsten med insekter, inkapslade i tid och tankar. Jag vänder mig om och speglas själv mot hallens glasfönster. Någon skulle kunna stå därute i mörkret. Jag skulle kunna vara denna någon.

Ett annat verk som också ger plats åt ljuset är ”Vanitas”. Tankarna vetter mer åt en skräpig cirkus à la tidig Alexander Calder än åt Nationalmuseums dukar då ett hav av kretskortsmanicker spritter till och viftar med sina små ljud som mekaniska småkryp. Vad får de rörelsen ifrån? Solen. Eller i det här fallet av starka reflektorer som matar deras solceller. Men vad finns bakom livet, bortom kroppen? ”De 23” mest inflytelserika heliga skrifterna vill ge svar. Mikael Lundberg köpte två exemplar av varje, malde sönder det ena och skapade tjugotre beige klossar i en hylla ovanför originalverken. En mald bok stals och har nu ersatts med ett glasblock. Sällan har vandalism höjt konsten, men verket handlar nu desto mer om det okända, om godtycke och växande entropi i ett slutet system.

I utställningens sista rum blir det personligt, för där hänger konstnärens eget skinn, i silikon förvisso men spektakulärt nog. Marterad eller ömsad kliver han ur sig själv, men det är inte det starkaste kortet i den existentiella leken. Räkneverket ”Lifetimer” är desto tydligare när det med sin statistiska (in)exakthet mäter ut återstoden av Mikael Lundbergs liv. Digitala tusendelssekunder smälter ner snabbare än vad man hinner avläsa dem och ett evigt flimmer kryper i kroppen.
      Projektet ”Lifeline” inger skonsammare ångest. En tretusensidig bok med alla förflyttningar Mikael Lundberg gjorde under femhundrasex dagar med GPS-sändare. Situationisterna i Paris återskapade också sina promenaders spindelväv och femtio år senare är förtrollningen kvar. Blad för blad i Mikael Lundbergs bok återger fram och tillbaka i rutinens koppel men även patetiska utkast eller vindlande tankar som hos en barkborre. Jag åker hem från Millesgården och ristar en välbekant linje i mitt liv. En linje till Mikael Lundbergs utställning är värd att ritas.

Stockholm 2009-02-06 © Magdalena Dziurlikowska


 


 

 

 

"Marsyas", 2007 © Mikael Lundberg

 

Millesgården | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com