www.omkonst.com:
Adagio för penna och pensel
Hans Ragnar Berntson, Galleri Överkikaren, Stockholm, 20/2 – 7/3 2010
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Hans Ragnar Berntson

"Strimma" © Hans Ragnar Berntson

Ett samtal förutsätter minst två kontrahenter, ett språk likaså. Ett visuellt språk följer likartade strukturella regler som ett talat. För att använda samtida digital terminologi: språket har en codec*, och mottagaren måste ha motsvarande codec för att kunna avkoda meddelandet.

Hans Ragnar Berntsons visuella kod har sina rötter i en stram analytisk modernism, någonstans mellan Sixten Lundbohms arkaiska klassicism och den rytmiska formbehandlingen hos Lage Lindell eller Bror Marklund. Men rötterna är en sak, grenarna och lövverket en annan.
    Berntson tillför en massiv tyngd samt en känsla av melankoli till denna välbekanta formvärld. Hans vibrerande svarta och grå toner, hans mollackord, bär signumets entydighet. Samtidigt är linjespelet i de nästan upplösta teckningarna musikaliskt flödande. Accenterna finns där, i teckningarna såväl som i målningarna: den plötsliga svärtan som markerar taktslaget, den ljusa högdagern som kvittrar oktavhögre, samt de vibrerande mellantonerna - de som bär berättelserna vidare.

I målningen "Strimma" finns en mental vertikalitet, om man får uttrycka det så. En trappa (eller ett antal isflak) som i förgrunden leder in i bilden, byter vid horisonten skepnad och riktning. Man kan med blicken följa hela vandringen, flakhoppningen, bort till strimman av ljus vid horisonten. Väl där bär det uppför, trappstegen får en immateriell karaktär, blir eteriska.


 


 

 

 

Måleriets språk har en märkligt parallellitet till musikens. I åtskilliga fall är begreppen också desamma: klanger, ackord och så vidare.
      Berntsons målningar är för mig ett slags musik, och kanske fångas de därför bäst i musikaliska metaforer. Jag tänker på Shostakovichs sista stråkkvartett (nr 15) som består av sex adagiosatser, ett upproriskt brott mot den av Haydn introducerade fyrsatsiga kompositionen. Så ter sig Berntsons målningar för mig, som ett upproriskt antal adagiosatser, som med åtskilliga strukturella variationer ändå följer den gemensamma tempobeteckningen "långsam".

Stockholm 2010-02-24 © Leif Mattsson

*CODEC står för Compression/Decompression, ett samlingsbegrepp för olika digitala algoritmer.


Teckning © Hans Ragnar Berntson


Galleri Överkikaren, Stockholm | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com