Ulf Holgerssons speciella mörker eller skymning griper tag, lindar in och förför oavsett hur ofta mötena med hans bildvärld äger rum. Granskogens Venus vilar med handen över skötet, fångad i en gest av inåtvänd tillfredställelse. Den som varit där med penseln vet att den färgtorrt kyska blottläggelsen mer handlar om att servera sig själv för sitt själv, än att sukta efter den andre. Självbefläckelse eller självingjutelse är beroende av vem som står för handlingen.
     Ulf Holgersson gjuter liv i strandkantens kärlekspar och badjävlar som en Hans Wigert eller en Bo Trankell, envist rotande bland fjolårslöven efter ny livgivande näring. Märkvärdigt ofta lyckas det, vilket tröstar i en tid då måleri vanligen uppfattas som en akt att pilligt föra på färg på duk – duktigt utan annan ambition än att illustrera.

Upplevandets poesi eller det som levandegörs i den stund då minnet och erfarenheten träffas av målarens pil, kan av nödvändighet varken tillhöra det inre eller yttre. Sammanflätningen görs fullständig i den stund man accepterar detta speciella sätt att ta del av sig själv i världen. Ödehusens fönster kastar reflexer eller befolkas av väsen som endast uppstår ur självets skälvan.
     Ulf Holgerssons valda ”exil” från storstaden verkar vara det elixir som förlöser den nödvändiga