www.omkonst.com:
Frontalkrock mellan konst och politik
Rapport från den 7:e Berlinbiennalen, Berlin, 27/4 - 1/7 2012

Text: Hanna Nilsson

skriv ut denna text
Occcupy Biennale © Foto: Marta Gornicka

Key of Return, Foto: © Aida Youth Centre

Redan logotypen talar sitt tydliga språk. Två “B” stöter samman – frontlinjen bildar en spetsig sjua. Inspirationen sägs vara valutasymboler men resultatet påminner lika mycket om ett spöknippe. Huvudcuratorn Artur Żmijewski i samarbete med Joanna Warsza och den militanta Sankt Petersburg-gruppen Voina ställer frågan: Vad händer när konst möter politik?

En folkmassa trängs på Kunst-Werkes innergård. Detta är Biennalens högkvarter och öppningskvällen har lockat många – inte bara de vana konstkonsumenterna utan en myllrande mångfald. Två aktivister med dreadlocks muttrar: “There are so many cool people here”. En ung ortodox jude och en palestinsk aktivist samtalar lutade mot en tio meter lång nyckel tillverkad av invånarna i flyktinglägret Aida. En grupp svenskar diskuterar bostadsmarknaden i Stockholm. Strömmen leder vidare in i byggnaden.

KWs stora utställningssal är ockuperad – eller snarare utlånad på begränsad tid till medlemmar ur det senaste årets globala proteströrelser. Tält, sprejmålade slagord och linsgryta fyller den vita kuben. En frizon i hjärtat av institutionen. I en cirkel idkas direktdemokrati med handsignaler och skanderande. Men ljudnivån i vimlet är hög. Gång på gång får mötesdeltagarna hyscha besökarna: “Quiet please!” Ett paradoxalt budskap från en rörelse som sägs vilja återuppfinna folkstyret. Konstpubliken iakttar med svalt, avvaktande intresse. “Participate or leave!” säger ockupanterna. 

Tre våningar upp luktar det fuktig jord. Under starka lampor står rader av krukor med små gröna skott. Den polska konstnären Łukasz Surowiec har förflyttat hundratals björkar från området runt Birkenau till platser i Berlin. Här kan besökaren ta med sig sitt eget levande minnesmärke. I anslutning till plantskolan visas Żmijewskis eget verk Berek: en filmupptagning av människor – nakna, nervöst skrattande – som leker tafatt i en gaskammare.
      Ett uttalat mål var att inte skygga för ämnen som djupt berör den lokala tyska allmänheten. Mycket riktigt har Biennalen redan innan öppningen väckt starka känslor och anklagats för effektsökeri. Bokbål och SS-soldater dyker upp som spöken ur det förflutna. Minnets, historiens och avbildningens makt att i nutiden forma framtiden återkommer gång på gång. 

Över trettio konstnärer och kollektiv bidrar till Biennalens två månader långa program. Medräknat de aktivister som fritt förfogar över huvudlokalens största sal och de nätinvånare som bidragit till den digitala delen blir siffran betydligt högre.
     Från det geografiska centret i Berlins Mitte söker sig utställningen utåt – ut i det samhälle som är dess ämne, samtalspartner och förändringsobjekt. Aktiviteter äger rum i hela staden. Utställningslokaler annexeras: Akademie der Künste, Hebbel am Ufer, Deutschlandhaus. Men även det offentliga rummet fylls: parker, gator, skyltfönster. De utställda verken kompletteras med samtal och workshops.
      Genom solidaritetsaktioner sprider sig Biennalen utanför Berlin över det globaliserade jordklotet. Curatorerna är inte intresserade av att återigen hävda konstens självständighet. Tvärtom, här ska den sättas i arbete – agera och provocera. Konsten infiltrerar och löser upp sig i det sociala sammanhanget.

Många av de utställda verken rör sig i detta dimmiga gränsland mellan konst och aktivism – mellan återhållsam observation och totalt deltagande. Vissa är redo att helt överge konstens skyddszon och tar handgripligt tag i verkligheten. Marina Naprushkina publicerar tidningen Self # Governing i sitt hemland Vitryssland i ett försöka att hitta vägar mot demokrati.
      Videor visar dokumentationer av aktioner och våldsamma konfrontationer. Andra rör sig på ett mer symboliskt plan och använder politikens ritualer och former: fanan, passet, kongressen, den heroiska statyn. I slutändan bleknar dock de individuella konstnärliga uttryckens nyanser och subtiliteten och fram träder den övergripande curatoriella frågeställningen.
     Genom direkt konfrontation mellan konst och politik lyckas Żmijewskis ställa sin fråga: Hur kan konst påverka samhället? Den sjunde Berlinbienallen får närmast beskrivas som en frontalkollision mellan de två sfärerna. Det är upp till den aktiva betraktaren att ta ställning till om det är ett fruktsamt möte.

Berlin 2012-05-09 © Hanna Nilsson


 


 

 

 


The people demand the fall of Regime â Mosireen


"Berlin-Birkenau"“ © Łukasz Surowiec
Foto: Marta Gornicka


"Berek", 1999, videostill © Artur Zmijewski


"State of Palestine", stämpel © Khaled Jarrar


Battle Re-enactment. Foto: Maciej Mielecki


"Self # governing", tidning © Marina Naprushkina

 

Berlinbiennalen | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com