De skapar ett sug, Mette Björnbergs verk, en omedelbar längtan efter att beröra – ett slags taktilitetsklåda. Man får lust att stryka längs träets högblanka lackyta och nypa i "kjolfållen". Det är känslo-hardcore: utmanande och leklystet. Och en smula vulgärt, eller skall man säga erotiskt underfundigt. För visst balanserar objekten precis på den hårfina gränsen mellan kittlande antydning och fullgången extas.

Får man skämta om könets funktionsanpassade form, som i den ståndaktiga fallosen "Len" med sitt mjuka garnfodral? Absolut. Eller som i "Fälla" där de svullna röda "läpparna" skapar en fnittrig osäkerhet om vilka läppar det faktiskt rör sig om? Definitivt.
      Men att enbart söka fånga in Mette Björnbergs verk under humorns kappa gör dem knappast rättvisa; de är betydligt mer komplexa än så. För här lurar också svärtan och den antydda sorgen. I det inre rummet hänger ett drygt trettiotal glansiga näsdukar "på tork". Verket heter "Till alla tårar" och anspelar just på förtvivlans fluidum. Men nog löper associationerna också till underkjolar och mammelucker, kanske snarare än till något så profant som näsdukar. Återigen leker Björnberg med orden, tingen och symbolernas katalysatoriska bieffekter.

Sex, död, kärlek, smärta – tolkningsleken kittlar när de flerskiktade bildgåtorna radar upp sig. Kanske törs man smygtitta under (Marilyns?) kjol i verket "Spegling", och skamset finna just en spegel. Eller fascineras av balansakten i verket "Bragd", och upptäcka att den "svävande" ballongen i toppen är gjord av målat trä.
     Och det är just i de paradoxala materialvalen och den skiftande ytbehandlingen som Mette Björnberg excellerar. Det andrum som lånat sitt namn till den övergripande utställningstiteln är således inte bara ett mentalt sådant, det är också i hög grad beroende av de hantverksmässiga frontalkrockarna mellan funna ting (underreden) och de fantasifulla tilläggen.

Stockholm 2013-03-27 © Leif Mattsson