Roland Barthes har beskrivit samtidens konsumerande av den fotografiska bilden som ett banaliserat massfenomen där själva fotografiet inte längre kan hävda sin särart. Vårt förhållande till fotografiet har i så måtto blivit slarvigt, kanske rent av likgiltigt. Barthes letar efter en definition för vad fotografiet är ”i sig” genom en fenomenologisk sökning där språket är hans redskap. Fotografiets väsen är dock svårfångat, då dess egen grammatik innefattar ett oskiljaktigt nu och då där ”verkligheten glider samman med det förgångna”.

I samma fenomenologiska anda arbetar Kim Westerström i sitt beskrivande av det fotografiska objektet, eller snarare fotografiet som sådant. Genom en enkelt byggd ”camera obscura”, dokumenterar han händelser från femton dagar i sitt liv. Rent tekniskt är det okomplicerat: det ljuskänsliga fotopapperet placerat inne i lådan tar emot den tunna ljusstrålen och ett svart negativ skapas med den förflutna tiden registrerad. Varje bild återger ett unikt ljus för de olika dagarna beroende på var lådan varit placerad.
     Det är både vackert och skrämmande, för precis som hos Barthes ställs nu mot då – eller livet mot döden. Westerström berättar ingen historia – och även om han presenterat sina dagliga noteringar för varje bild hade det inte tillfört något i sak. För de mörka oregelbundna cirklarna med sin centrerade svärta suger in ljuset i en slags omvänd process som når långt utanför språket.

Närmre fotografiets manuella hantering går det förmodligen inte att komma. Här finns inga mellansteg, inga digitala filter som stör den visuella formen och resultatet är absolut närvaro av en stycke komprimerad tid.
      Men det finns poesi i detta tysta mörker – ett fördolt språk, en mystik som träffar. Och även om språket ligger inbäddat och oåtkomligt bryter obönhörligt orden i titeln ”Big Chill” igenom – en inramning om någon.

Norrköping 2014-10-03 © Lotta Ekfeldt