Vid årets utställning av skulpturer på Pilanes gravfält på Tjörn överraskas man av ett arkitektoniskt verk. Erwin Wurms supersmala villa Narrow House för supersmala personer är kanske anpassad för en värld där ekonomisk åtstramning är nödvändig. Min första reaktion var dock att huset drabbats av Photoshops förvrängande filter, vilket ger villan ett surrealistiskt intryck.
     Väl inne i huset är allt designat för en ”smal” värld: stolar, bord, sängar, telefoner och så vidare liksom badrummets smala toalettstol för smala rumpor. Det går att vandra runt i huset men problem uppstår när man ska passera någon annan besökare. Vår välnärda och korpulenta västvärld är inte anpassad till denna arkitektoniska vision.

Denna västvärld kan även Lotta Hannerz bronsskulptur Worldmaker stå som symbol för. Mannen, som är klädd i guldbyxor och guldskjorta, är visserligen inte korpulent men lekfullt och obekymrat upptagen med en handdocka föreställande en apa. Han verkar helt avskärmad från världen omkring och tycks ägna sig åt ett navelskådande likt selfiebildernas meningslösa och självupptagna värld.

I närheten av huset står en ”torkställning” på vilken en bunt sammanpressade silverskjortor vilar. Hulda av Linn Granlund ger här en kommentar till våra klädgåvor till fattiga länder. Kläder skänks i all välmening men ofta gör mellanhänder stora vinster på att sälja kläderna vidare i flera led för att de slutligen ska säljas till de fattiga som borde fått dem till skänks.

”Narrow House” © Erwin Wurm	"Change of direction © Maria Miesenberger

En katedralliknande skulptur i cortenstål, Angles av Bernar Venet, dominerar en äng där fåren ofta betar och söker skydd under stålvalven. Skulpturen för tankarna till Antoni Gaudis ofullbordade kyrka Sagrada familia men här träder en förminskad variant fram i en hård och strikt 2000-tals version. I anslutning till Angles möts man av ett ”önsketräd” prytt med vita, hopknölade tussar på grenarna och munnar på stammen. Katrine Helmersson Ziarat förefaller innehålla hemliga framtidsönskningar skrivna i tussarna eller viskande ur stammens munnar.

Maria Miesenbergers gestalter i glänsande, rostfritt stål är på väg att ta språnget ut mot det okända. Oklart om det rör sig om självmord eller steget mot en ny och förändrad framtid. Placerad på kanten av ett bergstup, Standing Motion, eller högt upp på pelare, Change of direction, skapar de en dynamisk rörelse mot det karga och tunga bergslandskapet.

I årets utställning anar jag ett underliggande tema, där visioner av framtiden också rymmer en samtidskritik. Trots de högst skilda skulpturala uttrycken finns det något som binder dem samman. Flera nya konstnärer har också bjudits in vilket är glädjande. Och som alltid ger den i högsta grad närvarande naturen och de betande fåren en extra dimension åt upplevelsen.
     Utöver nämnda konstnärer deltar: Laura Ford, Greger Ståhlgren och Tony Cragg.

Tjörn 2015-07-08 © Jan Manker