Paul Fägerskiölds bildspråk rensas, förfinas och förtydligas alltmer för vart år som går, snart intill den punkt där entydigheten står som segrare. Det subversiva draget – med graffitisprayade övermålningar som när Fägerskiöld erhöll Maria Bonnier Dahlins stipendium, 2010 – har gradvis avtagit. I nuläget är formspråket avklarnat och meditativt, med nytillkomna referenser till det nuvarande hemlandet USA.

Den kanske tydligaste kopplingen till landet i väster finns i serien "White Flags", ett oblygt parafraserande och (kärleksfullt) kommenterande av Jasper Jones "White Flag"-målningar – även de med tydlig textur och oftast med vitt som basfärg. Jones serie har kommit att bli ikonisk, ett slags nav i konstnärens oeuvre. När Fägerskiöld byter ut den amerikanska flaggan mot ett antal nationslösa sådana tyder det på ett mer öppet och globalt perspektiv, dessutom med en viss portion humor. I både Jones och Fägerskiölds "övermålade flaggor" sker transformationen intill den mer personligt tolkade benämningen "fanor" – en viktig distinktion.

Untitled, 2016, olja och blandteknik, 50x90cm © Paul Fägerskiöld

Det rör sig otvetydigt om en konstnärlig kometkarriär för numera USA-boende Paul Fägerskiöld – född 1982 och redan i många sammanhang beskriven som en av "de stora". Självklart färgar de eklektiska lånen flertalet av hans verk. Det är ju så den unge kreatören gör: lär, lever och lånar. Konsthistorien är fylld av slående exempel på prövandets metodik, gärna genom inlån, parafraseringar och approprieringar. Det ligger också i linje med det postmodernas uppbrytande av det solida och ur utifrånperspektiv entydiga konstnärskapet.

För Paul Fägerskiöld betyder det ett slags profan frihet under ansvar. Han är mitt uppe i en process där reducerandet av det estetiska utanpåverket har en avgörande betydelse, ett sätt att i överförd form bruka Ekelöfs metafor om att skriva "naket".
    Fägerskiölds målningar är "nakna"; textur, renodling och bibehållande av huvudspåret(en) skapar tydlighet. Sidoblinkningar rensas alltmer bort. Återstår solen – The Giant – i variabel storlek, centralt placerad på fana och duk. Ett slags det självklaras ursprung och moder, så ofta återkommande som metaforiskt samlande form – såväl inom modernismen som hos stigfinnaren Paul Fägerskiöld.

Stockholm 2016-04-13 © Leif Mattsson