Berätta, berika, bevara – så sammanfattade Sune Jonsson (1930-2009) avsikten med sitt fotograferande (i samband med Moderna Museets utställning "Svenskar sedda av 11 fotografer, 1962) – något som närmast är att betrakta som en programförklaring där lusten till berättandet förenas med berikandet av bilden som språk. Bevarandet av minnet framstår då som en länk mellan nuet och förfluten tid.

På Hälleforsnäs Konstgalleris sommarutställning presenteras ett knappt femtiotal av Sune Jonssons svartvita fotografier från tiden mellan 1952 och 1979. Huvudsakligen är det Jonssons hemtrakter i Västerbotten som sakligt men kärleksfullt fångas.
     Men exempel finns även från reportageresor till bland annat USA och Tjeckoslovakien. I det senare fallet hamnade Sune Jonsson, utsänd från tidningen Vi av andra skäl, mitt i världshändelsernas centrum när sovjetiska pansarvagnar invaderade gatorna i Prag. Josef Koudelka (vid tiden av säkerhetsskäl enbart kallad "anonym tjeckisk fotograf") var den som senare blev mest omtalad för sina Pragbilder, men även svenske Sune Jonsson var alltså på plats.

Märta 8 år visar sitt porträtt för kalven, Aronsjö, Vilhelmina, Västerbotten, 1961 © Sune Jonsson

När Sune Jonsson vände tillbaka till Västerbotten efter utbildningen i Stockholm och Uppsala var hans förhållningssätt till den fotografiska bilden redan fullt utvecklat. Sökandet efter ett rent och otvunget tilltal hade inspirerats av Ivar Lo-Johanssons skönlitterära prosa, och av föregångare inom den internationella dokumentärfotografin som Walker Evans och August Sanders. Avsikten tycks redan tidigt stått klar: med stor respekt för de avporträtterade (fattiga) medmänniskorna skulle en tid, ett samhälle och en plats få sin kongeniala beskrivning.

Västerbotten och Nyåker blir till ett koncentrat av världen, ett landskap och en ort där tiden tillfälligtvis stannat upp. En plats där människorna – om än i armod – stolt utför sina vardagssysslor som i en omsorgsfull evighetsslinga. Kärlek och bröllop, arbete och slit, sjukdom och begravning – livets gudabenådade eller diaboliska cyklicitet fångas i sköra valörspel där rent vitt är en sällsynt ton.
     Med djup ömsinthet – utan någon som helst sentimentalitet – skildrar Sune Jonsson sina grannar och medmänniskor. Han går från hus till hus, fotograferar och dokumenterar utan att de avporträtterade någonsin framstår som blottade eller utelämnade. Deras påvra predikament är inget de tycks skämmas över (att döma av fotografierna). De står, lever, och faller slutligen med den tid och den plats de för evigt tycks förbundna med – Sune Jonssons land, hans älskade Västerbotten.

Hälleforsnäs 2016-07-21 © Leif Mattsson