Peter Weiss (1916–1982) förknippas med romaner som ”Motståndets estetik” och dramatik som ”Mordet på Marat”. Men hans estetiska verksamhet tog sin början med bildkonst i det tidiga 1930-talets Berlin. Nu uppmärksammar Uppsala konstmuseum hans redan då fint utvecklade konstnärskap med anledning av att det är 100 år sedan han föddes. 

Peter Weiss växte upp i en judisk familj i Tyskland. Familjen flyttade undan nazismen till Alingsås 1939, där fadern fått i uppdrag att etablera en textilfabrik. Peter Weiss kom att stanna i Sverige.
    Hans första större målning är ”Människor i Spårvagn”, en diptyk som han målade som 18-åring i Berlin 1934. I skildringen av de åtta människorna anar man avsikten att se människan som samhällsvarelse. Alla kan färdas gemensamt mot ett modernt demokratiskt system. De åtta porträtten understryker Weiss intresse för människors villkor, något som präglar utställningens målningar, akvareller, collage och teckningar. Det finns även ett stort antal fotografiska reproduktioner av de bortåt 500 verk som stals ur ett förråd i Stockholm 2008. De har inte återfunnits.

"Den stora världsteatern", 1937, olja på pannå, 120x160 cm © Peter Weiss. Foto Åsa Lundén

Att Peter Weiss från en judisk familj var en försiktig kritiker av den tyska samtiden, är inte svårt att förstå. I Tyskland fanns sedan tidigare benhårda satiriker som Max Beckmann, men Weiss skildrade människor i skärningspunkten mellan land och stad på ett sätt som var starkt influerat av Bruegel.
    Ett exempel är ”Den stora världsteatern”, en stad vid havet, en rastlös mörk värld av fristående scener. Människor är inbegripna i mycket. Kanske är det konstnären som står vid en mur och sörjer sin tidigt döda syster. I viken går ett fartyg under utan att någon tycks ta notis om saken.
    Efter hand kom Weiss uttryck att få tillskott av 1920-talets saklighet i målningar av folkliv som i ”Förstadsmarknad” och i ”Gårdfarihandlaren”, där konstnären i förgrunden kommer med sina erbjudanden.

Collage av de stulna verken. Foto Eva Björkman

Weiss studerade ett par år på 1930-talet vid Konstakademien i Prag på inrådan av författaren Herman Hesse, som han besökte i Montagnola i Schweiz och som kom att bli hans mentor. I utställningen kan man i ett bildspel se målningen av Hesses stad, gjord i Sverige efter kriget. Det är Bruegel med saklighet och med en stark underström av förlust, en idealstad som försvinner. I en senare fas av sitt konstnärskap, som sträckte sig fram på 1960-talet, blir Weiss konstruktör av collage i Max Ernsts anda, sliten mellan konstruktören i ”Vävstolen” och teckningen där den fattige bär den rike i den burleske Bondebreugels anda.

Uppsala 2016-09-14 © Niels Hebert