www.omkonst.com:
Skälmskt spel i numerärt överläge
Mette Björnberg, Power Play - Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 14/10 - 11/11 2017
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Power Play (no. 3), 2017
© Mette Björnberg
Do You Love Me?, 2016
© Mette Björnberg
Power Play (no. 2), 2017
© Mette Björnberg

Mette Björnberg fortsätter att arbeta tematiskt med objekt som har en gemensam nämnare. På den aktuella utställningen öppnas och sluts cirkeln, sfären och mandelformen. Undantaget är möjligen kabinettet längst in. I tidigare varianter, som på den första utställningen jag såg på galleriet när det låg på Riddargatan, var det sängarna i miniformat som bar drömmarna och marorna.
     Björnberg inleder i första rummet med starkt och motiverat självförtroende genom att framhålla medaljen i band ”Till mig själv”. Bravo, den är du värd. Hennes luriga, kluriga och skälmska värld bygger på blandformens teknik, där materialmötenas motsägelsefulla poesi står i centrum: mjukt, skört, hårt, lent, vasst och glatt. Färgerna är karamelliga och ögat lockas slicka dem. Mental dessert med skam- eller främst lustfylld udd tar tag, för visst är det en lek med det kvinnliga könet i numerärt överläge som pågår.

Power Play (no. 1), 2017
© Mette Björnberg
Power Play (no. 8), 2017
© Mette Björnberg

Av någon anledning löper den första associationen till Marcel Duchamps gåtfulla readymade ”Hidden Noise/A Bruit Secret", i vilken han lät vännen och mecenaten Walter Arensberg gömma något som kunde höras i ett snörnystan fixerat mellan två metallplattor. Mellan läpparna, lite vertikalt leende men objekten kan ju vändas, anas bekännelserna och lockropen i Björnbergs objekt. Det spefulla, förförande och förbjudet lustbetonade förenar kanske såväl Duchamp som Björnberg. Och attraktion är som ofta en mer eller mindre uppenbar men alltid välgörande ingrediens i konsten. Det knappt synliga i form av en liten snibb, en fördjupning eller utputning i mandelmunnarna frestar att avslöja och ställs mot de övriga i objektet kontrasterande material.

Björnberg leker och frestar med invitationer och förklaringar, men inte i överläge som jag kan se, utan jämbördigt med bästa självförtroende. ”Power Play” som titeln lyder om man tolkar den som sporttermen ”Spel i numerärt överläge” syns mig kanske därför lite missvisande i Björnbergs fall. Men risken är när man försöker tolka samspel mellan titlar och verk att det kan gå alldeles snett.
     Hur som helst: hos Mette Björnberg anas ingen ilska, ingen bitterhet och ingen revanschism. Det är en välgörande, stolt feminism som inte gör sig beroende av nedbrytande maktspel. Hennes verk är så avklarade, självständiga, humoristiska och mångfacetterade att det räcker med att bara se dem, njuta och roat snubbla i sina egna associativa fällor.

Stockholm 2017-10-19 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Till mig själv, 2017 © Mette Björnberg


Ibland öppnar jag mig, 2016-2017
© Mette Björnberg


Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com