www.omkonst.com:
Det uteblivna mötet mellan kropp och konst
Den osynliga kroppen, Konst i vetenskapen - Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 1/11 2017 - 7/1 2018
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Översiktsvy

Åter hoppas jag på möjligheten att konst och vetenskap samverkar och överskrider sina kunskapsområden för att låta en växelverkan skapa förståelse och utvidgad upplevelse. Så blir inte fallet med utställningen ”Den osynliga kroppen” på Sven-Harrys Konstmuseum. Det är spektakulära bilder som bjuds från spjutspetsforskning inom medicin och visualisering av kroppens mikroperspektiv. Men att låta ”fantastiska” bilder snylta på konstbegreppet är befängt. Att något är konstfärdigt framställt av maskin eller mänsklig hand är inte att betrakta som konst. Bestämningen vackert kan yttras såväl om människans osynliga innandöme som om en praktfull solnedgång. Men det krävs mer för att det sköna skall bli konst.
     Vill man exempelvis njuta av solnedgångens poesi i konstnärlig bemärkelse kan man med fördel istället besöka Lars Olof Loelds utställning ”Sub Rosa” tvärs över Vasaparken på Forum nutidsplats för kultur t.o.m. den 6 december.

© Lode Kuylenstierna (även aktuell på Galerie Forsblom, Stockholm)

Projektet verkar dyrbart och lovvärt men man har begått liknande misstag som så ofta förr när konstnärer bjuds in i efterhand, som det verkar, utan möjligheter att påverka det sammantagna utfallet konstnärligt. Förutom de rent medicinska, digitalt framkallade illustrationerna och historiskt reproducerat material, har man således låtit handplocka konstnärer utifrån ett mycket ytligt perspektiv på deras intressanta och djupverkande konstnärskap.
     Tänk om dessa utmärkta konstnärer som Helena Mutanen, Christan Partos, Hanna Beling, Lode Kuylenstierna med flera hade bjudits in för att verkligen delta på förhand i gestaltningen, förmedlingen och tolkningen av den kunskap som den senaste medicinska forskningen innesluter i sin vetenskapsspecifika vokabulär.
     Helena Mutanens hjärta i utställningens översta rum fungerar dock väl utställd mot den rörliga datorgrafiken. Lode Kuylenstiernas magnifika tvillingpar, hängande från taket, utnyttjas inte på bästa sätt och känns märkligt nog undanskuffat. Hanna Belings skulptur av sin för tidigt födda dotter förpassas, säkert av utställningstekniska skäl, till en monter, vilket även drabbar Christian Partos objekt med dödskallen framskuren ur boksidorna.

Översiktsvy

Trots mitt i grunden stora intresse tröttnar jag snart på de beskrivande texternas oförmåga att nå utöver sitt kunskapsområde och bristen på gemensamt gestaltat sammanhang mellan vetenskap och konst. Visst kan jag fascineras av hur nära abstrakt efterkrigskonst ligger vissa teckningar av kroppens nervsystem. Minns att jag skrev, inte alltför uppskattande, om utställningen ”Kroppen. Konst och vetenskap” år 2005 på Nationalmuseum, men i jämförelse med ambitionsnivån på den aktuella utställningen är nästan allt förlåtet.
     Är det så här framtiden på ”konstmuseet” skall se ut med externt förfinansierade utställningar placerade i Sven-Harrys eventverkstad för visualiserad kunskap och kultur? Jag tror att det med begränsade medel faktiskt går att skapa mer framsynta samarbeten mellan vetenskap och konst. Låt konstnärerna medverka och styra den processen.

Stockholm 2017-11-22 © Susanna Slöör

Läs recensionen av Nationalmuseums utställning Kroppen. Konst och vetenskap>>


 


 

 

 


© Hanna Beling


Befruktat ägg
Sebastian Hildebrand // Fredrik Lanner lab


© Christian Partos


© Helena Mutanen


Studie av nervsystem
Gustaf Retzius och Axel Key


Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com