Först ut är den serie självporträtt som gjorde Carin Ellberg känd redan under studieåren på Konsthögskolan i Stockholm vid slutet av åttiotalet. De är alla tillkomna under en timme i en enda sittning utan omtagningar och korrigeringar. I det måttliga formatet har hon målat ett bystporträtt mot neutral bakgrund. Klädseln är den hon råkat ha på sig, ansiktsuttrycket likaså. Inte mycket skvallrar om hennes liv. På ett par av de drygt sexhundra porträtten dyker ett barn upp i famnen eller klängande runt halsen, men mest som ett störningsmoment.

© Carin Ellberg

Serien kan knappast sägas skildra Ellbergs livsresa. Trots att hon i raderna som fyller galleriet skiftar utseende från ena dagen till den andra under 22 år så förblir hon sig lik, både ung och inte så ung. Vad gäller teknik eller hållning kan man inte heller tala om någon egentlig utveckling. Men det som är där från första början finns kvar serien igenom, ett lekfullt flow, både kaxigt och generöst. Ellberg tillvaratar en erfarenhet de flesta som gått på konstskola gjort, att en övning med några tydliga regler lägger kraven på originalitet åt sidan. Med ens är det enkelt att gå in i språket och se varthän en av många möjliga vägar bär.

Hur bildserien uppfattas har däremot förändrats. Vad som gjorde den ovanlig i slutet av åttiotalet var dess tydliga koncept och frigjordheten det medförde. Nu överraskar dess kvaliteter från en annan vinkel. Man påminns om oförutsägbarheten och variationen ett motiv kan ge om inte googlade förlagor och mobilbilder kommer emellan. Ellbergs öppna men prövande blick har inte heller mycket gemensamt med den man vanligen finner i selfies tagna med pinne. Så när en betraktare byter plats med Ellbergs spegel uppstår en känsla av möte, vilket kan kännas rätt exotiskt.

Stockholm 2017-09-01 © Bengt Jahnsson-Wennberg