Var och en för sig och tillsammans låter ett och två summeras till tre. Vänskapen, den 40-åriga, är kittet i den gemensamma utställningen ”For Ever.” med Annica Einarson och Anna Stina Rehnström på Galleri Studio 44. Med den tryggheten törs utställarna förhålla sig avspänt oberoende men ändå antyda den gemensamma grunden. Att röra vid det trygga och igenkännbara och samtidigt knuffa förståelsen åt sidan ger öppningen åt dem och oss andra. Tillsammans blir vi tre.

Anna Stina Rehnström har installerat projicerade bilder, rörliga eller så gott som helt stilla, på ett vis som minner om en utställning med statiska bilder. Men hon utnyttjar ljusmediets inneboende kraft att skala och projicera i olika format förskjutna från en gemensam siktlinje. Som betraktaren tar man del av helheten momentant men uppmuntras också att söka detaljer i det enskilda, om så bara i form av brus som sekundsnabbt sveper över ett mjukt inbäddat ljusrum.
     I en av de större projektionerna mot en isdimma (No Direction) vinkar en kvinna sakta till oss och handen bildar två när loopen överlappar sig själv. I Scratch blir ett ansikte kanske smekt eller kvävt av handflatans yta som vibrerande hindrar oss att se den berördes anlete. Rehnström arbetar suggestivt med små medel. Man kan ana fulla kraften i hennes tillvägagångssätt om hon hade haft de bästa tekniska förutsättningarna att tillgå. Men det räcker fint som det är, hennes verk bjuder in och räcker över till vännen Annica Einarsons band av målningar i lika format på rad.

© Annica Einarson

Annica Einarsons motsvarande hand som poetiskt rör vid och stör är det konsekventa användandet av piktogrammets underförstådda mening att betyda något och kanske vägleda. Hos Einarson kultiveras formerna och tändstickans svaveltopp, bildar lika gärna kammens piggar som den vinkande hand som även Rehnström hälsar oss med. Kontakt sökes, men på allas olika villkor utifrån kynne och erfarenheter.
     Målningarna är distinkta, tydliga ”motiv” mot väl avstämda bakgrunder grå, rosa, gul och svart. Kluriga lyktor slåss om främsta rummet om de nu inte är något helt annat. Droppar eller uttänjda, möjligen välsnidade visuella möjligheter visar sig rytmiskt omkastande. Ingen form låter sin betydelse entydigt fixeras, alla måste välja eller helt enkelt låta bli, ge upp och sluta simma mot strömmen. Att vänskapen och konsten finns för alltid är det trösterika beskedet jag vill uppfatta.

Stockholm 2017-09-05 © Susanna Slöör