Med varsin fågel i stadigt grepp och ett plommonstop på huvudet promenerar Lena Cronqvists flicka sorglöst drömmande. På Bohman-Knäpper visar Cronqvist torrnålar, ett flöde om 55 stycken tillkomna mellan 2016-2018. Torrnålen får paradoxalt nog en nästan friare eller enklare form än den anspråkslösa teckningen, då radernålen har att övervinna ett visst motstånd i mötet med kopparplåten. Resultatet blir mer distinkt, mjukare och greppigt nyanserat på en och samma gång.
     I Lena Cronqvists vård ges den rutinerade handen möjligheten att fälla ut sitt inneboende tankegods, inpräglade mönster och motiv likt ryggmärgsreflexer. Impulserna leds sömlöst förbi den direkta varseblivningens klåfingriga stolpighet.
     Det är en magnifik serie som visas, fylld av lust, erfarenhet och en tilltro till en poesi som inte lägger sig tillrätta. Den uppstår ur handens följsamhet och förmåga att låta sig styras av blixtsnabba infall.

© Lena Cronqvist

Man känner delvis igen rollbesättningen i Lena Cronqvists psykodramer, men de har tagit paus och sysslar här lojt med just ingenting än att äga detta ögonblick: pussar en fågel, är en svan eller har armarna i kors. Ett djur i korg kikar nyfiket upp på flickan som filosoferar med eller utan hatt på en blommig låda.
     Det är lätt att helt förledas av att figurationen och situationerna skulle kunna ses som resultatet av en automatisk bildskrift. En säregen skrift kanske teckningarna ändå innehåller, då figurerna minner om egyptisk bildkonst; varje kroppsdel utmejslas med en funktionell tydlighet ur sitt vackraste perspektiv. Cronqvists flick- och pojkfigurer står, håller, visar fram tydligt med axelpartiet som bärande ok hur och varför de befinner sig i sin särskilda position. Själva formen motiverar existensen.

Den skenbara enkelheten är just den sublima som så ofta kännetecknar det verkligt rika konstnärskapet som i kraft av en oomtvistlig erfarenhet kan improvisera och flöda med rikedomen i ett avslappnat andetag. Man får en aning om att det först är sent i livet som insikterna infinner sig och att slutsatserna om desamma är onödiga, redundanta. Det enda som räknas är stundens lätthet som står över tillkortakommanden, striderna och ambitionerna. Varje ingående del i utställningen bär sin meditativa betraktelse, sin likgiltighet och försoning.
    På utställningen visas också bronser, en del bemålade, samt lerfigurer som själsbesläktat framför sina tysta samtal och bildande reflektioner.

Stockholm 2018-05-09 © Susanna Slöör