”Mord på ljusa dagen” är den rafflande svenska titeln på en av pusseldeckarmästarinnan Agatha Christies bättre böcker. Den har filmatiserats och miljön är ett luxuöst hotell som klättrar längs klippväggarna vid adriatiska kusten. Om det var från filmen eller i mina vakendrömmar som offret, en odräglig och vacker kvinna i mörka solglasögon och 30-talschic soldräkt, stegar ned för klipporna mot en fatal båtutflykt, må vara osagt. Mönstret, ja mönstret skulle kunna vara den mosaik av vassa trianglar som Jens Fänge klär sina hjältinnor med. De är fångade mot dovt drömmande färgackord som spränger de diffusa rummen.
     Jens Fänge är mästerlig i att hämta ambivalenta stämningar från sammanhang som verkar så bekanta: som tagna ur böcker, filmer eller konglomerat av inbillat tidstypiska miljöer. Om han tidigare rörde sig hemtamt i 20-talets budoarer, så är det mellankrigstiden efter börskraschen som nu bildar den perfekta bakgrunden. Då stod Hollywoods drömfabriker ensamma för högkonjunkturen och pumpade ut dramer i svart. Den stegrade ångesten i kulturen med vidhängande strutsbeteenden förstod såväl filmmakare, psykoanalysen som surrealister att slå mynt av.

Installationsvy © Jens Fänge

Jens Fänges metod verkar inte vara att fokusera på enskildheter utan som tidsmässigt utanförstående låna just färgen från andan som då rådde. Han beskriver att han inte vet något om färgblandningens principer men rör samman tills ögat godkänner tonen. Konstböckerna i den notoriskt stökiga ateljén fungerar utmärkt som tyngder när assemblagen monteras och klistret fäster de figursågade detaljerna på plats. Metoden påminner om önskedrömmen att innehållet i läxboken lärs in bara genom att sova med den under huvudkudden. I konsten fungerar det.
     Jens Fänges handpåläggning löser ut bekanta bilder hämtade från 1900-talets första decennier till den mer avlägsna kyrkokonsten från gotiken. Berättelserna har för länge sedan förlorat betydelse, men kompositionernas dramaskapande lever kvar och flyttar in i Jens Fänges rum, som blir alltmer befriade från arkitektonisk logik och perspektivisk konsekvens.

Installationsvy: Journeys at Home, 2016 © Jens Fänge

Den lite lustfyllt, kusliga atmosfär som råder i Jens Fänges måleri glider genom själens mörkare register och snuddar vid erotiken och de knappt erkända böjelserna över till rent förfrämligande känslor inför såväl andra som sig själv – till ensamheten. Här fångas ögonblicken och låses för evigheten innan de låter sig ångras, vilket är en rik tradition i konsten. En genre som förhöjer, sublimerar, skyddar och väcker dunkla intressen pendlande till liv. Greppet fängslade i Karin Mamma Anderssons tidiga måleri, men sedan hon abdikerade från pusselmästarrollen, finns nu fritt spelrum för Jens Fänge. Han tar sig an den med bravur.
     Den aktuella utställningen på Bonniers konsthall är märkvärdig av flera skäl. Dels är det Fänges mest omfattande hittills, dels ligger fokus på måleri från de senaste fem åren, ackompanjerad av några tidigare verk. Den slutsats som kan dras är att Fänge bara blir intressantare med åren.

Stockholm 2018-02-13 © Susanna Slöör