www.omkonst.com:
Rachel Whiteread i stor retrospektiv
Att låta livsluften ta form

Rachel Whiteread - Tate Britain, London, 12/9 2017 - 21/1 2018
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Chicken Shed, 2017, betong © Rachel Whiteread Untitled (Stairs), 2001, gips, fiberglas, trä © Rachel Whiteread

Tate Britain har inlett en utställningsturné med brittiska skulptören Rachel Whiteread. Efter London går den i mars vidare till Wien, Österrike och senare till Washington och Missouri, USA. Whiteread räknas till generationen Young British Artists (YBA) som slog igenom på allvar i början av 1990-talet. Hon vann Turnerpriset 1993, som första kvinna, parallellt som hon var mitt i stormen för sitt ”House”, ett platsspecifikt tillfälligt verk som visades under 12 veckor i East End, London.
     Snart 25 år senare är det svårt att ta till sig varför man inte lät verket få en permanent placering i den gröna lunga som bebyggelsen i området gav vika för. Då var tiden inte mogen för konsten att söka sig ut i det publika rummet utan ramaskrin och protester i kombination med lokalpolitiska trätor och diskussionen om tilltagande gentrifiering. Londons taxichaufförer sägs än idag minnas hur tillresande bad att få se ”huset” utan att ha adress och hjälptes dit.
     I Sverige uppmärksammades samma år utställningen med Charlotte Gyllenhammars upp och ned-hängda ek ovanför Drottninggatan vid Sergels Torg i Stockholm, vilket också tände gnistor om än inte av samma proportioner. Men året i fråga skulle kunna symbolisera ett skifte i synen på den publika konsten.

Untitled (One Hundred Spaces), 1995, resin © Rachel Whiteread

Den aktuella utställningen är en stor retrospektiv där ”House”-projektet deltar i form av dokumentation. Det vilar dock som tyst epicentrum och konceptuell grund för såväl utställningen som för Rachel Whitereads livsverk hittills. Hennes mycket speciella tillvägagångssätt att gjuta form av mellanrummen, livsluften, lånar bruk från minimalismen men är försett med hennes mycket speciella tillägg som har kommit att påverka generationer efter. Det är inte svårt att se inflytandet på dagens yngre svenska konstnärer oavsett medvetenheten om hennes och de då samtida konstnärers landvinningar.
     Whiteread har utforskat en lång rad mer eller mindre svårbemästrade medier från betong till resin (syntetisk harts). I "House" togs formen av ett helt viktorianskt 1800-talshus. Hon har återkommit i särskilt flera offentliga verk till varianter av hela rum, skjul och hyddor. De senare har fått tillägget ”Shy sculptures” och är ofta placerade på avstånd, vid sidan av i bästa ”Land Art”-anda.

I diskussionen och uppskattningen av Rachel Whitereads verk för ett kvartssekel sedan var det hennes uppsökande av mellanrummen i hemmiljö som uppmärksammandes det kvinnliga perspektivet och minnesmässigt taktila domänerna: utrymmet under sängar, i garderober, senare stolar och bord. En tidig form som ständigt återkommit är den klassiska varmvattenflaskan i gummi som hon beskrivit som kropp utan huvud och lemmar. Här har det passerat tid till förmån för att nu se Rachel Whitereads högst allmänmänskliga poesi och återhållsamma uttryck runt de svåraste existentiella frågorna. Var och en som upplevt ett mellanmänskligt uppbrott kan vittna om den ”fysiskt” påtagliga förlusten av den människan i ett hem, ett rum, på sin stol, vid sitt bord, i sin säng.

Utställningsvy © Rachel Whiteread

Vid ingången till utställningen möter man frånvaron av ett badkar, där endast rosten och reporna bevarats i det omslutande mediet. Sarkofagen, det frånvarande evighetsrummet, döden kan knappast skildras mer påtagligt. Den som besökt Soane’s Museum i London och den centralt placerade egyptiska reliken får en aha-upplevelse inför den eftervärld som Rachel Whiteread så kraftfullt gestaltar med endast det omgivande luftrummet som nervkittlande vittne.
     Utställningen är en av de vackrare (ja, bestämningen är rätt i det här sammanhanget) jag sett på flera år och förtjänar beskrivningen vallfärdsutställning, känt begrepp bland konstnärer om konstnärliga händelser man inte kan vara utan. Tate Britains trista utställningsrum med liknande, alltför dominanta kassettak som i Moderna Museet största utställningsrum blir i mötet med Rachel Whiteread den perfekta formen. Tänk om även museiteknisk avgränsningstejp och vajrar samt illa valda vilomöbler avlägsnats ur den närmast perfekta installationen.

Utställningsvy. I förgrunden Untitled (Nine Tables), 1998, betong, polystyren
© Rachel Whiteread

Något bör även nämnas om Rachel Whitereads mindre, ofta seriella, verk. Det finns prov på några av dem installerade på podiehyllor som visar hennes förmåga att känsligt avlyssna mötet mellan material och yta. Den stumhet som Edmund de Waals keramiska objekt och installationer visade i utställningen med Giorgio Morandi på Artipelag i somras upplöses i Rachel Whitereads ”Line Up” och ”Scatter” som jämförande exempel. Morandi är för övrigt en passande ande i utställningen.
     Utanför i den magnifika stenhallen visas installationen av rummen under 100 stolar utförda i resin. Man bävar inför en makalöst tidskrävande process där endast ett par centimeter flytande medium kan tillföras formen åt gången för att kunna stelna och finna sin evighet. Även om det inte går att söka årmiljoner av tidigare liv i fossilerad form i Whitereads skulpturer så känns det ändå rimligt att söka där. Hon påminner om alltings omgivande tidsliga rum och ram och samlar den likt biet åt oss för påsyn.

London 2018-01-03 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Ether, 1990, gips
© Rachel Whiteread

 


House, 1993, betong
© Rachel Whiteread

 


Untitled (Book Corridors), 1997, gips, stål
© Rachel Whiteread

 


Table and Chair (Clear), 1994, resin
© Rachel Whiteread

 


Untitled, 1990-tal
© Rachel Whiteread

 


Line Up, 2007-08, blandteknik
© Rachel Whiteread

 


Scatter, 2008, blandteknik
© Rachel Whiteread

 


Tate Britain, London | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com