1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Fatima Moallim
MINNEN SOM FÖLJESLAGARE

Att bli konstnär har inneburit att bli något som inte har funnits i min vokabulär. Att bli något som har definierats av andra. Att bli något som rymmer sådant som alltid har funnits med i mitt liv i någon form men som jag inte har haft något ord för. Att bli något okänt. Att inte ha vetat vad jag skulle bli har givit mig en oerhörd frihet kring vad det innebär att vara konstnär.
     Grunden till mitt konstnärskap har varit berättelser och historier som jag har hört, utsatts för, sökt mig till eller hittat på. En av mina viktigaste egenskaper har varit förmågan att lyssna på min omgivning, att sätta mig in i andras världar och leva mig in i dem. Det har handlat mycket om att lära sig sätt att binda samman historier, att återberätta dem, tolka dem och göra dem till mina egna. Detta har blivit en del av det språk som återfinns i min konst. En titel som konstnär var aldrig målet.

Kanske blir man konstnär när man kan göra något så innerligt att man inte kan namnge det man gör. Det blir ett sätt att formulera sina inre historier – ärvda som påhittade. Längs vägen får man vara sin egen lärare och finna sina egna mål att jobba mot. Att målet var att bli konstnär visste jag aldrig. Först när omgivningen godkände det jag gjorde och gav mig titeln konstnär hade jag något begrepp att förhålla mig till.
      I mitt huvud så handlade det om att ge liv åt figurerna från min barndom, som jag hade levt med så länge. Att det blev konst har inneburit att jag har fått en möjlighet att dela med mig av de karaktärer som alltid har funnits med. Följeslagare som jag har behövt under min resa och som jag nu ger liv åt i syfte att bearbeta mitt förflutna.
     Som ung ville jag skapa något av mina minnen. Jag hade hört om förlorade liv, förlorade jobb och fotografier som hade försvunnit. Det fanns en ständigt närvarande men outtalad vilja hos mig att återskapa mitt förlorade arv. Allt jag hade att utgå från var berättelser som hade förts vidare till mig. Jag ville hela tiden blicka bakåt och fördjupa mig, med visshet om att det fanns mer till de där berättelserna och fotografierna än vad som sades eller syntes.

1

Förberedelser inför Modernautställningen 2018 © Fatima Moallim. Foto: Santiago Mostyn
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

En grund i min historia har varit lämnandet av mitt moderland. Ett land som jag aldrig hade sett eller bott i. Det enda som återstod av mitt ursprung var just de där berättelserna som jag hade hört så många gånger men som samtidigt var som gåtor. Det blev mitt ansvar att försöka förstå och att tolka vad som sades och vad som utelämnades. Att pussla ihop det hela till en värld som var begriplig och sann.
     Mitt skapande har varit ett medel för mig att studera vad mina föräldrar varit med om och ta reda på vem jag är. Jag har velat undersöka vad som hände när jag föddes i Moskva av två flyktingföräldrar som precis hade lämnat hela deras liv bakom sig. När jag inte har fått ihop svaren och blivit besviken på min omgivning har jag vänt mig inåt, fyllt i glappen och broderat ut på egen hand. Materialiserandet har skett utifrån de inre bilderna.

Jag har sällan haft en övertygelse om eller full förståelse för vad jag själv gör. Men jag har erfarit att skapandet har hjälpt mig att finna ett lugn och att avdramatisera vissa jobbiga minnesbilder. Den inre världen jag frammanar i mina performances har varit mina egna tolkningar av och fantasier om livet. Tillsammans bildar de inre bilderna som mönster, figurer, former och avstånd en stämning som är helt min egen.
     Jag lever kvar i barnet i mig själv. Barnet i mig själv lever kvar i min vuxna form. Och barnet lever väldigt fritt. Det står mig väldigt nära. Det går rentav att påstå att jag har samma känslor när jag tecknar som jag hade som barn. Ibland frågar jag mig själv hur jag kan skapa utan att ha ett uttalat eller uttänkt motiv? Svaret kan vara att bilderna alltid har funnits inom mig.

Stockholm 2019-10-08 © Fatima Moallim


Presentation: Fatima Moallim, f. 1992 i Moskva, bosatt och verksam i Stockholm. Självlärd. Senast aktuell med en performance och fasadteckning, Bonniers Konsthall, sommaren 2019.

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text