1
  TEMA: ATT BLI KONSTNÄR
1
Stiftelsen Hilding Linnqvists konst

Windy Fur Rundgren
MIN HATKÄRLEK

Om min första adress

Om min första adress är den plats där jag för första gången hade en solid grund att skapa utifrån så var min första adress en tillflyktsort som hette "inuti mitt huvud", där kände jag mig trygg.
     Längre fram vecklades blicken ut och jag upptäckte ytterligare en solid adress på min mormors och morfars landställe i Gryts skärgård där jag ofta tillbringade somrarna som liten. Färgerna fick en annan färg där.
     Ett annat besked om vilken min allra första adress var, är svaret på denna fråga:

Hur kan jag förhindra katastrofer?

För att klargöra vart jag vill komma, vill jag berätta att jag minns allt kristallklart som om jag befinner mig där: jag är tre-fyra år och tecknar med en sådan noggrannhet att min pappa kastar upp mig i luften och hojtar att han från och med nu ska kalla mig för Pablo. Hade ingen aning om varför, men när jag började rida på ridskola i tioårsåldern var det en häst där som hette Pablo. Förstod fortfarande inte, men nog om det. Katastroferna som jag iscensatte i hundratals, tusentals, för jag tecknade hela tiden, likt ett mantra, i baksätet i bilen, på golvet hemma, överallt låg papper adresserade den nåd jag sökte svaret på.
      De föreställde en båt i genomskärning där alla förnödenheter skulle få plats, alla sängar ha täcke, kudde, bestick uppradade, mediciner, plåster, mat, olika burkar så det räcker åt alla, alla, alla människor måste tecknas i detalj för ingen vill vara utan öron, tänder, fingrar, kläder och varje person måste ha namn och ålder ritat i långa listor, och det går inte att sluta för det måste finnas plats för en till, att bli räddad, undan katastrofen, för att inte glömma alla djur som också måste tecknas dit, med matskålar och koppel och vatten, och sötvattensanläggningar på taket på fartyget med ritningar på hur man skulle kunna rena och slangar ner till kabyssen.
      Det var också min första adress och avsändaren var ett litet barn som kände att det måste vara med och rädda världen. Och jag kan säga med en gång, att det var inget Gretas hjältemod över det hela, nej, nej, jag var en ynklig liten fyraåring som levde i skräcken av att få en tallrik filmjölk hälld över huvudet om jag hade armbågarna på matbordet, för att i nästa stund bli hyllad för saker jag inte ens förstod att det fanns något värde i. Sedan dess har adressen ändrats många gånger, men något kvarstår ständigt ändå.

Om att flytta hemifrån

Jag flyttade hemifrån året jag skulle fylla 17 år, fick en egen lägenhet på Södermalm i Stockholm, men stack nästan direkt och levde hemlös på gatorna i Dublin. Ingen mobiltelefon, inga pengar, inte en endaste vän där, jag skulle få åka på en två veckors fotokurs i Carlingford på sommarlovet, men bestämde mig bara rätt och slätt för att inte åka tillbaka, hoppade därmed av gymnasiet, å hörde av mig först efter sex månader till mina föräldrar, via en myntautomat, men jag vägrade åka hem, ännu.
      Det var en period som lärde mig att våga lita på människor, fy i helvete vad kall den vintern var. Rotade efter pommes utanför Mc Donalds i soptunnan, ändlösa promenader så verkliga att konturerna frättes mot hornhinnorna. Kroppen i ständig värk. Framåt våren sa jag till mig själv att jag skulle söka ett jobb, på ett ställe jag kunde tänka mig, jag fick jobbet (som servitris) och var kvar ytterligare 6 månader. Det visade sig att det var Bono i U2 som hade den restaurangen, han hade klubbar också, men denna hans restaurang hette Mr Pussy’s och var en dragrestaurang. Jag hade sökt jobbet som ung man men klädde ut mig med peruk på kvällen till kvinna, elegant men introvert, det visade sig vara ett hippt ställe dit många kändisar gick. Det var en vild period med galna knarkresor ut till landsbygden bland annat med gränslösa rejv på slott; väggarna dröp av svettångorna, en blå kropp låg i ett buskage ute i slottsträdgården. Jag var en tyst och tjurig tonåring som betraktade allt inne från en huva över huvudet, eller helst, på ett café med näsan i papper, läsandes eller ritandes. Det handlade inte om att vilja vara multipel, jag var uppväxt i killkläder, för att jag ärvde brorsornas, och såg mig själv som en människa bara. Det var inte teater, inte för de andra dragqueens:en heller tror jag; det var ett öppet kärleksfullt sätt att omfamna friheten, att få vara som man vill.

Om att klara mig utan mat

Mat och sömn är noga för mig för att kunna hålla skärpa i ateljén. Jag har en strikt struktur (mat- och sovklocka). Jag jobbar i ateljén kl. 8–16, kanske mer, men jag äter alltid på bestämda tider och hyfsat nyttigt. Jag har stor hjälp med detta genom att jag sedan några år tillbaka är förälder och på så vis får jag också hjälp med att hålla regelbundna sovtider. Mitt anarkistiska dubbeltänk medger disciplin i arbetet.

Om att inte förstå

När jag, långt innan jag fick barn, var i Kina på klassresa med Kungl. Konsthögskolan, alltså Mejan, så var jag och en klasskompis övertygade om att vi själva kunde hitta mer intressanta platser än vad klassens guide erbjöd, så vi vek av från gruppen och tog tåget till en liten stad vid ett buddistiskt berg. Där skulle det finnas buddistiska skulpturer utkarvade i berget. Kompisen och jag hade i flera år praktiserat ett slags buddistisk alkemi, egenhändigt ihopsnickrad, utifrån kompisens erfarenheter av att arbeta på ett av Gandhis ashrams i Indien, och min övertygelse om att jag genom meditation kunde sända kärlek till George Bush så han inte gjorde en parkeringsplats av hela Mellanöstern. Exempelvis slet vi två omänskligt hårt med att göra ett sjöodugligt fartyg förädlat och sjödugligt igen med bara återvunna material, så som fönster av tvättmaskinsluckor och annat som vi rotade fram i sopcontainrar. Därför ville vi hellre bestiga detta andliga berg, istället för att glo på en armé med gubbar i lera. Nåväl.

Vi börjar klättra uppför slänten mot berget vid fyratiden på morgonen. Jag går ett par hundra meter före min kompis. När jag kommer till den första avsatsen vid bergets fot ser jag en munk på väg ner. Han ler och möter mig med klar blick och säger på svenska: ”Stockholm, vad trevligt, det är en vacker stad!”
Jag bara gapar och måste sett skräckslagen ut för han säger då genast på engelska: ”Do you have water with you to the top, it is very hot up there?”
Samtidigt visar han sin plastflaska med vatten. Jag svarar bara, ”Yes!”
Sen sätter han ihop sina händer och bugar och vi skiljs åt. Jag står kvar och känner mig febrig. Strax efter kommer min kompis upp till avsatsen, jag frågar honom: ”Såg du munken?” 
”Ja vi hälsade”, säger han och fortsätter klättra uppåt. Jag stannar kvar där en stund innan jag börjar klättra med.
     Det föddes en fråga utifrån min rädsla av att inte förstå: hur kunde munken veta att jag kom från Stockholm? Och denna fråga krävde något slags svar.

Jag kom då att tänka på Oscar Reuterswärds omöjliga figurer, jag vet inte vad hans angelägenhet var, men min är att när en form ser både sfärisk och platt ut på samma gång så ställer mitt medvetande in sig på ett slags meditationsläge, viloläge, där jag känner ro, och jag kan då meditera över tankar, som behöver befrias, antar jag. Yantra är sanskrit och kommer ur yan – form och tra – befria. Det behöver inte alltid finnas en massa smarta svar, ibland bara tid att få vila i det man inte förstår.

1

S:t Franciskus med Djurens ande visar vägen till Den vises sten,
186 x 140 cm, olja på duk, 2006 © Windy Fur Rundgren
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

Om förvaring av mina målningar

Mina målningar förvarar jag på samma vis som mina tankar: flyktigt, intuitivt med tillit om att deras värde inte ligger i deras materia utan i skapelseprocessen. På så vis skulle jag ju också kunna säga, utan att ljuga, att målningarna bara finns inuti mitt huvud, förvarade, som just tankar, och att det andra, restprodukterna, lever sitt eget liv, ovarsamt staplade utan bubbelplast, brinnande på en återvinningscentral eller kanske sålda till någon som ser ett värde jag själv inte kan se.
     En målning som jag ändå ”förvarar” är denna, målad 2006 tror jag det var, strax innan resan till Kina var det i alla fall. Den visar hur man för att nå den vises sten måste ta sitt eget kött och vada genom mörker för att upptäcka att mörkret bara var choklad. Målningen är kanske 180 centimeter gånger nått och jag gjorde en serie som jag aldrig visat eller ställt ut, för att det var inte det som var viktigt för mig.

Jag slänger nästan alla mina målningar, men de som jag behåller är kanske inte alls de som jag tycker är bäst, utan de som tog längst tid att göra. Fåfängt kan tyckas, men det är svårt för mig att slänga det som jag har umgåtts länge med, liknande en relation kanske. Tid har en förmåga att ge ett annat slags värde, som jag uppskattar.

Om mina syskon

Syskon ja, många på Mejan trodde att min fartygskompis och jag var syskon, för vi hade samma efternamn och var lika i energin. Båda våra släkter på ”den runda grenen av trädet” är rätt förtegna av sig, så vi lekte väl också med tanken att vi kanske verkligen var släkt. Som när vi ”prankade” Riddarholmskyrkan hösten 2008 och visade den filmsnutten på vår slututställning 2009. Det var jag som kläckte idén när vi gick på Gerlesborgsskolan i Stockholm ihop, därför att jag tidigare hade varit tillsammans med en vacker man vars släkt hänger där och blev förtjust över att den här nye vackre mannen hade samma efternamn som jag själv. Fånigt, men jag var ju inte så gammal. Det var också på Gerlesborg som vi skaffade oss fartyget, en 35 meter stor rostande koloss som nästan tog livet av oss, för att vi båda behövde äta annan mat än bara blod, svett och tårar. Men vi hade ändå kul mitt bland all svidande verklighet, många ”pranks”, som att vi gjorde varor som människorna inte behöver, paketerade in dem i vakuumplastmaskinen på Mejans plastverkstad och placerade ut dem på olika varuhus, med manualer om hur kapitalismen fördärvar planeten. Vi klädde alltid ut oss och gav varandra roller när vi gjorde de här tilltagen, som tex Cowboy-Bengt, Vesslan och Åke Fxxxxxx.
     När jag tänker på det såhär i efterhand hade vi nog som vår egen skola parallellt med Mejan. Fast vi var båda i stort behov av skolan också, överambitiösa, inte för att vara duktiga förstås, men vi hade en stor respekt för lärandet, det tror jag är bra att ha, att inte tro att man är så jädra stor själv menar jag. Då blir man större.
     Men annars, de jobbar mina syskon, jobbar med det de vill jobba med, som civilingenjörer.

Om att bli konstnär

Jag var konstnär redan innan jag kom in på Mejan, på Gerlesborg blev jag konstnär. Jag minns precis glasklart hur det gick till, när jag efter mitt första år där blivit andra reserv på Mejan och inte kom in, hur jag blev så förbannat arg, och ledsen, slängde allt i containern ute på skolgården och grät i ateljén (på kvällen när ingen var där). Hur förljugen jag var som försökt vara så smart och duktigduktig hela tiden, till och med duktig på att vara oduktig, men jag blev provocerad också, av en skolkompis: fartygskompisen som kom in när jag bara blev reserv. Han sa att jag var för borgerlig, att det var anledningen till att jag inte kom in, jag blev ledsen eftersom jag visste att jag inte var så fin i kanten som han trodde, så jag lämnade hem, man och allt vad det medförde i förtvivlan, och blev hemlös igen. Fast denna gång hade jag ju vänner så det var ingen fara, men i detta kaos och beslutsamhet att aldrig mer vilja klappa Mejan medhårs (trodde jag att jag hade gjort det genom att vara duktig, vilket förstås var raka motsatsen). Så hände något med min konst, en förlösande utlämnande kraft, en som inte hade något att förlora, kändes istället väldigt rolig och lustfull, som ett kärl utan botten. Och då visste jag, på något vis, att jag var ihopkopplad igen med det lilla barnet som tecknade utan hjärna, och jag slutade tänka på arbetsprover. Jag började ha mer kul helt sonika. Då blev jag konstnär, antar jag. Men det var ju inte en blixt från ovan, utan skedde under en period, å nästa gång jag sökte kom jag in.

Om att vara konstnär

Som ett fuktigt sår man inte vill få in skräp i, därför att jag ständigt processar för många intryck. Jag tror att mitt behov av att sortera i det kaoset är grundbulten till att jag måste hålla på att skapa. Ibland blir det en skorpa över såret, då är det lugnare att vistas ute, och inte kan jag skylla någon annan för att pilla upp sårskorpan. Det är snarare så att när jag rör mig för kraftigt igen, så sipprar blodet inunder ut, och då får man sätta sig och vila en stund bara, kanske skaffa sig en käpp, inte vet jag. Jag har några käppar jag använder för att rikta tanken rätt, för huvudet är mycket mer kraftfullt än själva ordet Konstnär. Att vara konstnär är på så vis mycket mer än bara ett begrepp, och kanske till och med som en kollega sa till mig, en förbannelse. Min hatkärlek.

Stockholm 2019-09-11 © Windy Fur Rundgren


Presentation: Windy Fur Rundgren, f. 1975 i Eskilstuna, bosatt och verksam i Segeltorp, Stockholms län. Examen från Kungl. Konsthögskolan år 2010. Kommande utställning på Stene Projects feb/mars 2020. Se vidare https://www.steneprojects.se/Windy-Fur-Rundgren

Om projektet | Stiftelsen Hilding Linnqvists konst | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text