I en berömd scen i Buñuels film Belle de jour får Catherine Deneuve hela ansiktet nedstänkt med gyttja. Hon har av förövarna bundits vid en pollare och förnedringen är total. Men det sadistiska i handlingen bär också den masochistiska njutningens undertoner – en typisk buñuelsk, surrealistisk touch.
     Charlotte Gyllenhammars nitton minuter långa filmsekvens Cast, där en sittande kvinna gradvis blir helt täckt av lera, färgas emellertid inte av lustans appell. Ett antal anonyma figurer går förbi henne och kastar våt lera på hennes kropp. Här är förnedringen mer definitiv och asexuell. Tiden är också väsentligen en annan än under Buñuels gulddagar; associationerna går nu snarare till kvinnoförtyck och sharialagar. Det är som om kvinnan i Cast symboliskt stenas i någon sorts rituell rit. Tolkad så blir det en ganska ohygglig scen att bevittna.

Fury, 220x147 cm, 2019 (i förgrunden) © Charlotte Gyllenhammar

I Charlotte Gyllenhammars stora och väldisponerade presentation återkommer ständigt smärtans distansering. Kropparna är ofta frånvända, blickarna osynliga, och i några fall (exempelvis Fury) leder associationer till något mer slutgiltigt än till en sovande människa.
    Men visst går det att värja sig emot den ofta dystopiskt färgade ikonografin. Som motpol finns de återkommande barngestalterna. Men inte heller dessa är helt okomplicerade; Sitting Giant, exempelvis, är en individ i dagisåldern som i stående ställning bör vara runt fyra meter hög. Det absurda i skalan återknyter än en gång till drömsfärer, manisk klaustrofobi och nattliga maror.

Trösten lever således vidare i barnskildringarna som en antidot till den gestaltade distanseringen. De följer den sympatiska linjen snarare än den empatiska. Det handlar ju inte om något klassiskt inkännande i barnets inre tankar som hos Vera Nilsson eller Bertha Hansson. Gyllenhammar förhåller sig mer klinisk till ämnet; hon går snarare bredvid som för att observerant notera, och blir därmed liksom ett sanningsvittne som inte låter sina tankar grumlas av någon förment själslig emfas.
    I linje med detta följer också hennes tematiska anslag i utställningstiteln: fågelperpektivet i resonemanget att vi människor är utkastade i världen. De existenstiella undertonerna är således påtagliga, här finns ett tydligt reflekterande kring människans predikament och hennes utsatthet. Det är tankeväckande och ofta gripande gestaltat – inte genom förmedling av ömsesidiga förnimmelser utan mer av en terapeutiskt tröstande karaktär – från människa till människa så att säga.

Stockholm 2019-08-28 © Leif Mattsson