Det målade collaget som form slog igenom i slutet av 1990-talet med bland andra Karin Mamma Andersson, som i sin tur hade Dick Bengtsson som förebild. Uttrycket har förvaltats och utvecklats vidare, en smula i skymundan under senare år. Två starka aktuella utställningar visar att pendeln möjligen är på väg att svänga mot den figurativa abstraktion och de konceptuella krockar som tekniken fruktsamt rymmer.

Tommy Hilding har med konsekvens förfinat sitt uttryck genom åren, nu aktuell med sin trettonde utställning på Galleri Magnus Karlsson. Han intresserar sig genomgående för hur han i måleriet kan använda fotografiska effekter till att förmedla en sinnligt uppfattad öververklighet. På ett besynnerligt vis framstår bilden både som nära och avlägsen, vilket utmanar föreställningsförmågan; verklighet och fiktion fryses samman i en märkligt pågående rörelse. Man ser sig själv se, genom linsen och kikaren eller rentav över axeln på sig själv.
      Tommy Hilding lockar fram minnen och referensbilder som hjärnan luras tro är ens egna, i stunden framkallade. Men Tommy Hilding kortsluter samtidigt den givna verkligheten genom att föra samman motiv som för drömmaren framstår som fullständigt naturliga, men de äger rum endast som ett inre skådespel. I det här fallet är det äldre svenska naturmålare som fått sitt måleri märkvärdigt infogade i Tommy Hildings måleri. Om det sedan skapar bilder av dåtiden, nuet och framtiden i en sömlös dikt om oro inför den senare må så vara. De multipla perspektiven väcker motstridiga frågor som syftar mot sin måleriska fortsättning.  

Antonym romans © Tommy Hilding

Det är en imponerande utveckling och frigörelse som Love Lundell genomgått sedan jag nära studerade hans måleri för sju-åtta år sedan. Den kritik som jag då gav uttryck för går inte att instämma i idag.
     Love Lundell beskriver i katalogen till den nu aktuella utställningen på Wetterling Gallery hur ett uppdrag att göra ett skivomslag blev en vändpunkt. Klipp ur bildbanken fogades samman med Photoshop och tekniken har fått följa med för att skapa förlagor till dagens målningar och teckningar. Färgen i måleriet är hög och bildfragmenten spjärnar emot som i ett motsträvigt collage av kantigt, urklippta veckotidningsbilder. Varje del har maskats av och arbetats fram så att brotten mot den gemensamma ytan framstår tydligt.
    De popaktiga, rentav glassigt blanka och de höga ackorden skulle kunna uppfattas som överdrivna, men finner hos Lundell en ny logik. De disparata fragmenten får helheten att fungera. När det drivna ställs mot det tafatta uppstår en överraskande men också följsam motsättning. Varken uttryck eller genre kan med säkerhet bestämmas. Den högljudda maximalismen leder från en mångtydig berättelse till en symbolik som snarare för tanken mot en stilla begrundan över det ogripbara.    

Stockholm 2019-12-04 © Susanna Slöör