www.omkonst.se:
Bilden står för sig själv

Pentti Sammallahti, Distant Land – Fotografiska, Stockholm, 22/11 2019–8/3 2020

Text: Linda Bergman

skriv ut denna text
Solovki Vienan meri Venäjä, 1992 © Pentti Sammallahti (Klicka på bilden för hög upplösning)

I den omfattande separatutställningen Distant Land på Fotografiska, som kurerats av Anna Mustonen, visas 200 fotografier av Pentti Sammallahti.

Pentti Sammallahti, som föddes 1950 i Helsingfors i Finland, har sedan 1971 ställt ut på en mängd platser runt om i Finland och världen. Det är inte första gången jag tar del av en utställning med hans bilder i Stockholm. 2012 såg jag hans separatutställning Don´t call it Dreams på Gun Gallery på Östermalm. Då Sammallahtis bildvärld är finstämd och lågmäld fanns det en nyfikenhet på hur den skulle te sig i miljön på Fotografiska kontra i en liten, ljus och intim lokal, eller som i någon av hans vackra böcker.
     Sammallahti är känd som en mästare i det fotografiska hantverket och ägnar sig alltid åt svartvitt fotografi och analoga tekniker, och sist jag såg hans printar var det små, omsorgsfullt framtagna verk. Till min stora glädje är det en liknande intimitet jag finner på Fotografiska och det är inga skyltfönsterstora förstoringar jag möter. Tvärtom tvingas jag emellanåt, på grund av de små formaten och av nyfikenhet på hantverket, gå riktigt nära vilket förstärker upplevelsen.

Utställningen är hängd utifrån platser där bilderna är tagna och en viss tematik som landskap, människor, hundar, fåglar, hästar och interiörer. Som bäst är Sammallahti när han skildrar snölandskap och han har åtskilliga gånger i intervjuer berättat hur han dras till snö, kyla och dåligt väder. Skulle jag tvingas välja en bild för att ringa in Sammallahtis konstnärskap skulle det bli Solovki Vienan meri Venäjä från 1992. Där finns snön och hundarna som han så ofta återkommer till. Kompositionen i panoramaformatet är monumental.

Cilento Italia, 1999 © Pentti Sammallahti (Klicka på bilden för hög upplösning)

Sammallahtis välkomponerade svartvita panoramabilder för emellanåt tankarna till Josef Koudelka, som Sammallahti upprepade gånger också uttryckt sin beundran för. Likheter dem emellan finns i hantverksskicklighet, format och kapacitet att klara att hantera panoramabildens komplext vida yta fullt ut. Det finns dock alltid något mjukt hos Sammallahti och något rått hos Koudelka som gör deras uttryck vitt skilda. Det finns en melankoli hos Sammallahti men aldrig något riktigt hotande mörker, vilket gör att det emellanåt kan te sig lite väl lättsamt i hans bildvärld. Han kan dock konsten att visa det vackra utan att det blir till en kliché eller bara något dekorativt.

Som betraktare känner jag aldrig att fotografen borde ha böjt lite mer på benen, tagit några steg åt sidan eller väntat på bättre ljus. Det finns inga misstag, på så sätt ingen slump. Ibland kan bilderna möjligen kännas för perfekta, att inget skaver i Sammallahtis uttryck. Det skapar en sluten bild, utan ingång för betraktaren och lämnar inga frågor om det som finns utanför bildytan.
     Samtidigt är hans seende och perfektionism imponerande. Det är storslaget att varje bild är sig själv nog. Det behövs inga bildserier, ingen kompletterande text, egentligen behövs inte informationen om var fotot är taget. Bilden står för sig själv, vilket är något ganska ovanligt och märkvärdigt.

Stockholm 2019-12-04 © Linda Bergman


 


 

 

 


Sandö Suomi, 1975 © Pentti Sammallahti
Klicka på bilden för hög upplösning)


Delhi India, 1999 © Pentti Sammallahti
(Klicka på bilden för hög upplösning)


Helsinki Suomi, 1982 © Pentti Sammallahti
(Klicka på bilden för hög upplösning)

 

 


Fotografiska, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com