www.omkonst.se:
Himmel och helvete

Filippa Arrias & Pauliina Turakka Purhonen, Himlen är blå och solen är en klocka – Uppsala konstmuseum, 29/8–22/11 2020

Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
Installationsvy med Purhonens verk Helvetet i mitten (Klicka på bilden för hög upplösning)
På Uppsala konstmuseum möter Filippa Arrias teoretiskt anslagna målningar Pauliina Turakka Purhonens textila skulpturer, som vetter mot hantverket. Båda lyfter teknik och material till hög nivå.

Filippa Arrias blandar äldre verk med nya. I tre av de senare i stort format är scenen Surinam i nordligaste Sydamerika. Vi kan betrakta Bananrepubliken i en överväldigande gul solnedgång. Intill finns Heerenstraat i mäktigt rött interfolierad med likt minnen borttonade svartvita bilder. Till detta kommer en något modifierad världskarta i blått med enbart Små Antillerna utanför Surinam utmärkta. Målningens titel har tillägget Les îles inutil, de onödiga öarna. Varför onödiga förklaras inte, men det är nära till hands att tro att i området finns någons erfarenheter som skaver.

Heerrenstraat © Filippa Arrias (Klicka på bilden för hög upplösning)

De tre målningarna apostroferas av en svit mindre med titeln RGB, sunset, en demonstration i horisontaler av färgrymden rött, gult och blått, som återfinns i de tre stora verken – och blir samtidigt en nyckel till olika solnedgångsvarianter.
     Minnen förändras, bleknar och reduceras till sist till ett minne av minnet. Dokumenten förlorar samtidigt sin kraft. Jag anar att konstnären genom att dekonstruera färgerna, närma sig dem teoretiskt, uttrycker en längtan eller sorg efter minnet och de känslor det är förknippat med. Förlusten av det förflutna kan ses som förlust av färg och lämnar människan i en neutral färgrymd där poesin eller den omedelbara livskänslan försvunnit. Både dokument och minne behöver poesi, känslan av att någon Annan, som kan vara jaget själv, ser med en klarare blick. Kan poesin – färgerna – återfinnas och i så fall hur?
      Till de nya målningarna hör också Kontoret i gruppfotomanér. Jag tänker mer på släktfoto; en släkt kan säkert fungera som en kontorsorganisation. Minns du alla kollegor? Vem var den personen? Till släktfotot kan höra att som här klippa ut eller måla över ett ansikte.

På laven © Pauliina Turakka Purhonen

Pauliina Turakka Purhonen bygger textila världar med stark inlevelse. I centrum står dockorna, de fem systrarna. I en film (Provningar) presenteras de genom konstnärens samtal med dem. De fem personligheterna tar också plats i utställningen (På laven) där de sitter på rad i bastun med ölburken diskret i handen.
     I taket hänger den textila installationen Helvetet. Det tycks vänt upp och ner, så från en kolsvart himmel dyker en röd figur, en Speldjävul med vingar av spelkort och minst fem ögon. Ben och armar sticker ner genom den svarta himlen. Man anar att offren är många däruppe.
     I två storskaliga textila skulpturer (I arbete) beskriver Pauliina Turakka Purhonen det konstnärliga arbetet. Bildkonstnären betraktar något med urstark blick, medan textilkonstnären sitter med ett broderi i en fönstersmyg, frånvarande och tankfull. Inte utan att jag tänker på utställningens båda konstnärer. I programbladet talas om att ödet fört samman två konstnärskap. Det känns som en bra beskrivning.

Uppsala 2020-09-10 © Niels Hebert


 


 

 

 


Bananrepubliken © Filippa Arrias

 


Kontoret © Filippa Arrias

 


Les Antilles - Les îles inutil © Filippa Arrias

 


RGB, sunset © Filippa Arrias

 


Detalj av I arbete © Pauliina Turakka Purhonen


Uppsala konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com