Katalogen till Karl Kirti Hedins och Björn Carl Perborgs utställning Ännu inget svar från tystnaden inleds med ett stycke om det ”Lokala tomrummet”, ett astronomiskt begrepp som beskriver en fysisk plats i universum. Eftersom universums storlek ligger bortom fattbara begränsningar är det ett välbetänkt avstamp om man vill göra sig och betraktaren fri från fast mark att stå på.
     Å andra sidan är mängden objekt – skulpturer, videor, animationer, fotografi och ljud – av den arten att man en minut in i utställningen ändå förlorar de förväntningar eller föreställningar man eventuellt hade. Och den oändlighet som konstnärerna kopplar till det fysiska universumet blir en fråga om filosofi, inte volym, yta eller avstånd.
     Utställningens kosmiska länkar är för övrigt få: animationen Voyager II och Kiæraspis från Spetsbergen, ett dubbelporträtt på det fiktiva rymdskeppet Millenium Falcon från Star Wars och ett fossil upphittat på Spetsbergen.

De 29 verken är anonymiserade, såväl Karl som Carl kan vara upphovsman, och information om tillkomstår saknas också, men här finns verk som tidigare visats, som Björn Perborgs fina animation All the dead I have seen. Den, liksom flera andra verk, har döden som gemensam nämnare: animationerna Hopp och Likkistfabrik, videon från Kvibergs krematorium 700-800 grader, likkistan i den skönt absurda videon Fågel, i fotot Krematorieugn och inte minst som fysisk sittplats i det övre rummet.

Övre rummet med Voyager II © Karl & Carl, foto Hendrik Zeitler

När det gäller mänsklighetens obetydlighet inför döden och vår ogrundat uppblåsta självuppfattning kommer inte heller konsten undan. I Predikstol med curator mässar konstens överstepräst floskler ur internationella biennalers programförklaringar, som ”How can we think creatively of the Void, and in the Void?” från Asian Art Biennal 2019. Videoskärmen är placerad i en predikstol, mitran är prydd med Duchamps flasktorkare och stolan försedd med fotografier på the usual suspects: Cindy Sherman, Picasso, Warhol, Duchamp, Ai Weiwei, Marina Abramović och (tror jag) Nan Goldin och en ung Allen Ginsberg.
     Är övertydligheten placerad i något dolt metaskikt? Jag vet inte men det spelar mindre roll. Ju längre jag befinner mig i rummen desto mer växer de separata delarna till en helhet. Döden igen.

Utställningen är också ljudsatt. Tobias Karlehags diskreta klangpunkter med ambient bakgrund fyller på ett plan ut tomrummet mellan objekten men skapar samtidigt ett lager av ödslighet. Den som är ensam i galleriet och råkar bli fångad i känslan blir snabbt återförd till verkligheten av ett (mycket) högljutt råmande inifrån en hundkoja med den slitna engelska palindromvitsen Beware of the god (Hundkoja) som effektivt bryter av både sinnesstämning och tankeverksamhet.
      Gå gärna och se Ännu inget svar från tystnaden på Galleri Box men räkna inte med att ett besök räcker. Katalogens beskrivning av utställningen som ”förvånansvärt tillgänglig” säger lika mycket om galleriet som utställningen. Trots det är det kanske ändå inte en utställning för alla. Men å andra sidan, vilken konst är det?

Göteborg 2020-09-10 © Olle Niklasson