www.omkonst.se:
Rörelse i stillhet
Truls Melin, Overture – Anna Bohman Gallery, Stockholm, juni–16/8, 2020
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

© Truls Melin (Klicka på bilderna för hög upplösning)

Under de speciella omständigheter som råder har galleristen Anna Bohman valt att hålla sommarutställningen med Truls Melin synlig i sin helhet från de stora fönstren. I övrigt är galleriet öppet enbart enligt överenskommelse.

Truls Melins skulpturer har något självklart, autonomt och fullkomnat över sig. I det kumulativa har de sin tillkomst redovisad. Egentligen handlar det om skulpturala assemblage där entiteterna skapas av den handmålade ytan, alltid med färgtoner som ligger förledande nära varandra, och ändå inte helt. De är snarare två- eller trefärgade än rent monokroma. "Det första färgen döljer är sin egen funktion som kulör", säger Truls Melin i en intervju för Lunds konsthall, apropå sitt sätt att bemåla verken.

Utställningen Overture [sic] har sitt tema hämtat från filmupplevelser, där Der Sandmann av Stan Douglas har fått en särskild betydelse för tillkomsten. Men kärnan är inte återskapandet av mötet med filmen som sådan utan snarare de maskiner, nästan sedda ur barnets ögon, som är skapare av de magiska ögonblicken. Här är det fem filmprojektor sammanfogade av diverse olika material samt en stående kon vilken fungerar som en visualisering av projektorns ljuskälla i luften.
    Verken bär sina filmiska berättelser. I en av de mer voluminösa skulpturerna på utställningen – ångloket – har biografmaskinisten fått sitt ansikte monterat i fronten på loket. Eller är det den besökande cineasten väntande inför den magi som snart ska till att uppenbara sig? Drömmarens romantiska inre skyls nödtorftigt av ytans nedtonade kolorit.

© Truls Melin (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Truls Melins kärleksfulla samtal med konsthistorien närmar han sig den dynamiska dadarörelsen. Mina tankar löper till Duchamps readymades och då framför allt cykelhjulet, men självklart även till Jean Tinguely samt svenske PO Ultvedt. Ingen av dessa har dock ett likartat förhållningssätt till skulpturen som koloristisk entitet. Genom bemålningen av objekten får de just den omslutande enhetlighet som dadarörelsens konstnärer sällan traktade efter. Här arbetar Truls Melin på ett väsensskilt sätt. Det ger också utställningsrummet en installatorisk klarhet av rent grafiska mått. Men så kommer Melin också från en familj med konstnärliga formgivare i släktledet.

Truls Melin gör ingen hemlighet av sin diagnos, den som med dagens språkbruk närmast skulle benämnas som bipolär. Men i verken finns knappast något av sjukdomsbildens signum. Skulpturerna är sällsynt fria – och friska – mitt i sin samlande renhet. Men den som utifrån bilderna förväntar sig ljud och skrammel från gnisslande maskiner och snurrande hjul blir knappast bönhörd. Här råder stillhet och en befriande tystnad.

Stockholm 2020-06-10 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Truls Melin


© Truls Melin


Anna Bohman Gallery, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com