www.omkonst.se:
En kompromisslös vision
Stina Ekman, Klotter och kofeser – Konstakademien, Salarna, Stockholm, 27/3–9/5 2021
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
© Stina Ekman
(Klicka på bilden för hög upplösning)
Fransyskan © Stina Ekman
(Klicka på bilden för hög upplösning)

En äkta kofés får se ut hur som helst, men den får inte likna någonting annat än sig själv. Första ledet låter sig möjligen åstadkommas, men det andra är en konstnärligt komplicerad utmaning, som timmerhuggare och konstnärer ägnat sig åt att lösa (fritt efter Birger Vikström).
     Frågan är om Stina Ekman inte bara lyckats med att förvalta detta arv och samtidigt utmanat en Duchamp med gott bistånd av lystna medhjälpare i ateljén? Råttorna har bitit sig igenom skyddsplasten till blocken av obearbetad lera och även givit sig på verk under tillblivande. Stina Ekman har sett och fångat råttornas och skapandets essens i gruppen av koféser som nu står på piedestal i Konstakademiens salar.

Det var sexton år sedan Stockholmspubliken hade möjlighet att senast se en utställning av Stina Ekman. Då var det formen och fragmenten efter toastolar som bröts, fördes samman och förhöjdes. Nu utmanar hon vaneseendet även med en kittlande tidsresa bakåt till 1970-talet då konstnärernas klotter var en konst i sig, och det var naturligt att kunna teckna på riktigt. Resorna har gått till Tonga, Dominica och den yngre upplagan av Stina Ekman urskuldar sig: ”Att jag står här och rita/när andra rotar på soptippar.”

Kofeser © Stina Ekman

Att ägna sig åt konsten helhjärtat är en kamp och ynnest; Stina Ekman är unikt trogen en kompromisslös vision som står över de smarta valen de flesta konstnärligt dukar under för. Självklart skall mittsalens tomma pallar så småningom få sin häst på plats, huvudlös eller ej, eller om det blir en installation av gjutformarna efter detta trojanska vidunder. Hur som helst bildar längtan efter den en spänning som i sig lyfter detta komplicerade långsmala rum. Tillsammans med två ettåringar på blöjbaksrace var det härligt att få släppa ned axlarna och le tillsammans med glada mammor i rummet denna pandemivårdag. Utöver ”klotter” och kofeser i östra salen kunde vi tillsammans häpna över ett ensamt meterhögt nystan av livets blå tråd.

I västra salen fylls fondväggen av en svit tidiga självporträtt och teckningsväggen åtföljs av figurativa funderingar om skulpturala konstruktioner. Två på golvet fristående verk bildar par. De sinnrikt hopfogade planken minner om en hatt- och mössfabrik i Dick Bengtssons anda eller en frygisk revolutionsmössa. Den möter Fransyskan i vit skinande gips på rosa podium. Visst kan man omedelbart få en föreställning om vad den beskriver, säg en vid sekelskifteshatt med flörtigt flor eller en svamp från hattstugan, men vem vet. Vetbart är att detta är en unik utställning som påminner om vikten av att verkligen se.    

Stockholm 2021-04-01 © Susanna Slöör


 


 

 

 


© Stina Ekman


© Stina Ekman

© Stina Ekman


Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com