www.omkonst.se:
Längtans blå blomma
Rita LundqvistAnna Bohman Gallery, Stockholm, 20/2–4/4 2021
Text: Susanna Slöör

skriv ut denna text
Hus © Rita Lundqvist
(Klicka på bilden för hög upplösning
)
Fågel © Rita Lundqvist
(Klicka på bilden för hög upplösning)

Vari består förändring och är den ens eftersträvansvärd? Rita Lundqvists måleri går inte att närma sig utan dessa frågor. På ett ytligt plan pågår absolut ingenting, varken i rummet eller i tiden. Hon är en av de mer konsekventa konstnärerna jag känner; sträng i sitt sökande borrar hon plant över ytans möjligheter till koncentration och fördjupning. Men leende och mjukt möter hennes figurer, i något enstaka fall med lätt höjda ögonbryn som får horisonten att vibrera, som i målningen Hus. Två våningar med fönster och gardiner bygger högra hörnet. Jordtonerna möts i himmel och mark jämbördiga. Som ruggat mockaskinn eller finaste ylle smeker ytorna ögonen sammetsmjukt.
     Varje verk är avslutat 2021, i år, vilket vittnar om att dessa kvadratiska bilder har varit under pågående, säkert länge, men först nu en dryg månad in på året befunnits ha funnit sitt rätta läge. I samspråk inom sig och tillsammans fyller dessa måleriska poem utställningsrummen med sin monumentala tillbakadragenhet.

Halo © Rita Lundqvist

Stort hål © Rita Lundqvist

Rita Lundquists målningar skulle kunna uppfattas som figurativa, föreställande abstraktioner eller som piktogram utan löften att förmedla sig. Koltrastens gula näbb är stängd och läpparna är alla förseglade kring sina hemligheter. Men i högen av tvätt eller jord eller löv vilar längtans blå blommor. Rosa visar sig de utslagna knopparna blad för blad på nakna stjälkar.
     Tekniken som Rita Lundqvist så smakfullt döljer bidrar till mysteriet som gärna får förbli olöst. Hur kan ytorna torrt vibrera som av tempera och hur kan anletsdragen och händernas stiliserade handskar samtidigt vara så mjuka, så avrundade och fördrivna? Fingrarnas paket av vantar och fötterna pekar i humörets och stämningens riktning i samspel.
     Nej, jag tror inte att de semafor-likt pekar mot vår tids dagsaktuella, avskildhetens sociala trauma. De följer sitt eget alfabet och visar möjligen på kommunikationens tysta mellanrum; se ytorna mellan kropp och klänningens ärm, som är nödvändiga för att skapa bildens resning och kompositionella fundament. Rita Lundqvist döper mina ögon bild för bild och lär dem känna, milt överraskas och sluta fundera.

Stockholm 2021-02-27 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Träd © Rita Lundqvist

Rutig filt © Rita Lundqvist


Korg © Rita Lundqvist


Anna Bohman Gallery, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com