Det är en anslående och ambitiös utställning om det levandes gränser som Tove Kjellmark visar på Färgfabriken. Hennes undersökningsobjekt är hästen som hon kopplar upp digitalt för att följa dess rörelser över tid genom två, tre och ”fyra” dimensioner. I fonden vandrar en skimmel med en utspätt ljus albinoblick i Färgfabrikens makalösa rum filmad inför utställningen. Hovklappret avbryts av ett lågmält frustande innan stegen leder cirklande vidare i lokalen.

Det finns i mig en grundpositiv inställning inför kombinationen häst och konst sedan femårsåldern. Ett besök i National Gallery (London) framför Uccellos ena tredjedel av Slaget vid San Romano befäste livslångt den känslan. Kombinationen kunde ju inte bli annat än oslagbar med stegrande häst mot slagna soldater i strängt perspektiv.
      På ett vis följer Tove Kjellmark upp ungrenässanskonstnärens vilja att komma verkligheten in på bara benet i strävan att nå eller överskrida den. Nu är det rörelsen som fångar intresset och de levande förlagorna med detektorer fästa på djuret har följts av rörelsekameror. På så vis skapas så småningom en digital tredimensionell grid som kan följas över tid. Mätpunkterna bildar eller ombildas till skelett och hud. Huden fotograferas och skannas och fogas åter till en helhet, som låter sig skrivas ut eller programmeras i stenskäraren som bearbetar marmorblocken till vald form.

Utan titel © Tove Kjellmark. Foto: Susanna Slöör (Klicka på bilden för hög upplösning)

Tove Kjellmark skruvar ettor och nollor vidare i sin teckningsrobot som även inkluderar hennes analoga val av pennor och färger. Ut kommer karttopografiskt skildrade hästhuvuden, mankar och överlagrade sekundrörelser av hela hästen.
      Det är fascinerande men resultaten blir också en smula kitschiga. Varför blir det så?  Det gäller även de partiella 3D-utskrifterna av hästens huddelar hopfogade till inkompletta kampar och krakar. Jag tror att problemet ligger i mätbarheten som Uccello ändå i slutändan ”misslyckades” med i sitt förvrängt, ytmässiga och samtidigt vitt vinklade djupperspektiv.
      Men Tove Kjellmark har hela sitt euklidiskt baserade, geometriska universum att leka med digitalt och kanske blir ”felen” eller avvikelserna inte tillräckligt påtagliga. Det är ju påfallande genom konsthistorien hur liv i statiskt gestaltad form bygger på att tiden kortsluts och komprimeras till temporalt olika rörelser som fogas samman till en. Då måste också vissa rörelser väljas bort och andra framhävas utöver det mätbara.

I slutändan tror jag att det handlar om att dator och kameror inte fullständigt väcker betraktarens medfödda innehållssökande perspektiv till liv, vilket konstnärerna i alla tider lekt med och försökt övervinna eller utnyttja.
      Lilla fjäderklädda fölet Blanca, med en uppstoppad grönfinkshanne bakom örat, fångas däremot i ett ögonblick av uppmärksamhet i en absolut stilla rörelse, och man känner nästan andedräkten. Det ömkliga och kanske dödfödda fölet som återskapats med fyllning och tygremsor och brottstycken av skelettdelar är märkvärdigt levande. I dem har Kjellmark låtit den människotänkande handen få ett övertag.
      Det finns med andra ord stora möjligheter att utveckla detta fantastiskt lödiga projekt vidare och redan nu så räcker det väl till för ett högst stimulerande sätt att fundera över gränserna för liv och rörelse. När eller hur blir rörelse liv?

Stockholm 2022-11-01 © Susanna Slöör