Det finns inga linjer i verkligheten utan endast färgplan sida vid sida. Det menade franske 1800-talsmålaren Edouard Manet. I hans efterföljd verkade Pierre Bonnard (1867-1947) som nu ägnas den största utställningen i Sverige på åttio år. Den är en heltäckande översikt från japaninfluerad postimpressionism till det sena måleriets egenartade färgpoesi. Vill man göra det enkelt för sig går det att se Bonnard som den tredje grenen jämte Matisse och Picasso över hur den förra delen av 1900-talets måleri utvecklades.
      I Sverige var det särskilt Göteborgsbaserade målare, likt Ragnar Sandberg, som tidigt fångades av den franske färgmästarens radikala förståelse för hur färgen ytterligare frigör naturens inneboende ljus.

Nedgående sol, 1912 © Pierre Bonnard (klicka på bilden för hög upplösning)	Interiör med kvinna i korgstol, 1920 © Pierre Bonnard (klicka på bilden för hög upplösning)

Här ges goda möjligheter att följa i Bonnards spår från tidiga verk, genom höjdpunkter från åren före sekelskiftet och början av 1900-talet, till det sena måleriets minutiöst avvägda perfektion.
      En intressant vattendelare på utställningen är dubbelporträttet av hans gallerister bröderna Bernheim-Jeune från 1920. Här spänner Bonnard bågen högt för att manifestera sitt konstnärskap med uppenbara hälsningar till Velázquez Las Meninas (Hovdamerna) och Van Eycks Trolovningen. I bakgrunden hänger en spegel som visar nacken på ena brodern och skrivbordet med sin violetta (i verkligheten sannolikt vita) skärmar. Den sittande brodern samtalar med en stående figur kanske Bonnard själv. Målningen visar hur färgen inte bara ligger sida vid sida som hos Manet utan hur tonerna tillsammans skapar en egen skrift. Tilläggen inom ett plan höjer, sänker valörer eller bibringar en komplementär kontrast utan att ha med motivet att göra. Se särskilt de rimmande koboltvioletta tonerna exempelvis på broderns kavajärm.

Men det är det sena måleriets drömlika fantasier och minnen hämtade ur familjelivet och ur relationen med hustrun Marthe (några verk av henne visas också) som fortsatt gör Pierre Bonnard relevant. Fotografierna av Marthe badande och i trädgårdens och vardagens motljus lyfte Bonnards måleri till böner. Hyllningarna av ljuset pekar vidare mot Mark Rothkos experimenterande meditationer. Sviten av bilder med Marthe i badet är få på den här utställningen med ett antal mindre verk.

Kvinna i landskap, 1914 © Pierre Bonnard (klicka på bilden för hög upplösning)

På Tate Modern 2019 (se länk nedan) betonades Bonnards sena måleri med rikliga exempel ur badserien. Målningarna ur museets samling visades även avramade, vilket ytterligare förhöjde målarens aktualitet för dagens kolleger. Även Matsalen i Vernon hängde då utan ram. Här är den klädd i guldkant och visar hur Bonnard arbetar med att höja interiörens ljus visavi utomhusljuset från trädgården. Värme och kyla arbetar i tonerna och gör inomhusmörkret fullt trovärdigt, trots målningens mjuka gemensamma ljusplan. Det är förstås de små detaljerna i innehållsperspektivet som även är typiska. Taxen som tigger vid bordet och sträcker upp sin nos bakom bordsytan bildar ett effektivt centrum, balanserad av speglingen av konstnärens ansikte i glasdörren som också betraktar scenen.    

Vid en omläsning av texten från Tate Modern skäms jag över citatkyperiet ur katalogen där vännerna beskrev Marthe, med tilltagande psykiska problem, stingsligt vaktande utan att släppa någon konstnärsvän över tröskeln. Frågan är om inte Bonnard som åldrande konstnär drog nytta av Marthes sköld för att inte låta sig störas i onödan. När tiden rinner allt fortare mellan fingrarna är det trots allt arbetet i ateljén som lockar mest.

Stockholm 2025-02-26 © Susanna Slöör

Recension av Bonnardutställningen i Tate Modern, London 2019>>