Det är i det sceniska förhållningssättet som regissören och konstnären Karl Dunér visar sin kapacitet på utställningen Sophögen. Helt bekväm med det slutna rummets teatrala begränsningar fyller han utan problem galleriet med sina drygt femtio relativt diminutiva bildfragment. Sammanhangen blir dock inte helt klara för betraktaren förrän programförklaringen kring Sophögen gåtts igenom – och den är omfattande. Så den teoretiska överbyggnaden är här både en spännande utmaning och en visuell begränsning.
       Men till försvar för det något bakåtblickande förhållningssättet till visuell konst så är historien kring den funna sophögen från antiken med tusentals textfragment spännande i egen rätt. Och självklart aningen svår att bildmässigt förmedla. Tematiskt och begreppsligt går associationerna dels till konstgruppen IBID, dels till annat postmodernt 1980-90-tal. Sophögen i dramatisk form återkommer senare på Orionteatern, och förmodligen faller då även de historieteoretiska bitarna på plats.

Ur serien Sophögen © Karl Dunér

Rådet till besökare skulle därför kunna vara att åtminstone initialt lämna teoribildningen därhän och snarare se till de seriella verkens inneboende kraft och skönhet. Karl Dunér har här arbetat med varianter i visuell förskjutning med fotografiska ingångar, vilka fått inta formen av skulpturala artefakter. Det dunkla och nästan ockulta i bi-associationerna leder tankarna till tidig daguerreotyp-fotografi eller varför inte till de fotogram som László Moholy-Nagy experimenterade med under tidigt 1900-tal.
       Men trots de olika objektens variationsmönster så misstänker jag att det inte är Karl Dunérs primära önskan att presentera femtiotalet autonoma konstverk. Snarare tycks det som om intresset fokuserat på att skapa en löpande serie med en stark helhetsverkan, och där vart enskilt fragment bidrar till den totala installationens utsaga. Och den får för min del gärna vara hur dunkel och mystifierad som helst, så länge den kan uppstå som visuellt förankrad i betraktarens öga.

Stockholm 2025-03-04 © Leif Mattsson