Det är en utmärkt idé att använda det intimare galleriformatet för en retrospektiv utställning. En uppenbar fördel är att urvalet kan reduceras till den kärna som sammanfattar ett konstnärskap. Det har Jacob Dahlgren lyckats väl med. Hans specifika popminimalism framgår på ett humoristiskt, lättsamt redovisande och därmed inkluderande på ett avväpnade vis. Konst behöver inte vara så infernaliskt krångligt. Det är vad det är och som Dahlgren hävdar pågår och lever inom dig, oavsett om du är konstnär och eller betraktare.
      På en av galleriets pelare hänger tre foton av en markis, en gottpåse och en förseglad dörr försedd med spärrband i kors. Formerna är pregnanta och enkla och översätts av Dahlgren till emblematiskt abstrakta verk som endast rymmer det väsentliga. Det som fångar ögat och tumlar om i konstnärens hjärna. Funktion reduceras raskt till utseenden, eller möjligen ”inseenden”.

Installationsvy © Jacob Dahlgren (klicka på bilden för hög upplösning)

Packarna med blyertspennor som i dagens digitala värld är lika anno dazumal som en formstark vinylskiva kan ses som byggelement till filosofiska lust- och språkspel på rymmen. De tätt packade plastgalgarna bildar minnen med ortsnamn och pekar lika tidlöst mot framtiden som mot dåtiden. Ikeas storpack fyllde, minns jag, studentrummets garderob och de som överlevt plastsjukan har fått hänga kvar. Och visst behöver man en förlängningskabel av Dahlgrenskt snitt som en ledande omväg och hyllning till en platt hängande kvadrat.
       Jacob Dahlgren klarade sig personligen undan utskåpningen av unga målare i den nya tiden som ägde rum för ett kvartssekel sedan. Idag är naturligtvis lusten efter rött, gult och blått lika intakt som alltid. Ränderna går aldrig ur och Jacob Dahlgren fortsätter att mata oss med en daglig tvärrandig t-shirt på sociala medier. Projektet i två former visas på den aktuella utställningen som framhäver konstnärens subtila lek och vässade känsla för färg och form

Stockholm 2026-01-21 © Susanna Slöör