En hand sträcker sig fram genom en röd bakgrund. Fingrarna spretar och grova hårstrån täcker armen där den försvinner ut i ett av målningens hörn. Det är en hand som antingen känner sig fram i blindo genom den röda luften, eller också vinkar den uppsluppet till en förkolnad blomstervas en bit bort i bildrummet. Den grovt tecknade handen har något hjärtknipande naivt över sig, det är en hand utan finmotorik, som bara kan klappa och vinka.

I Göran Johanssons målningar är färgerna ömsom återhållsamma, ömsom onyktert kulörta. Ofta ligger den starka färgen som ett stick i bilden, nyfiket och vaket. Vi rör oss bland vinflaskor och blomstervaser, ett återkommande stilleben kring vilket tiden rör sig med centrifugalkraft. Blommorna befinner sig i olika tillstånd mellan liv och förmultning. De puffar upp sig, glänser för att sedan torka och “poff” försvinna i ett litet moln av svart damm. Runt omkring snurrar och surrar det, klirrar, pustas och frustas. Vid fönstret hänger en målning med den osentimentala texten “Riv skiten” lite snett på en krok.

Serien Blomma © Göran Johansson (klicka på bilden för hög upplösning)

Det avmålade lägger sig ibland tydligt med skarpa kanter, dramatiska ytor som väller och sväller in i varandra. Andra gånger svävar det strax ovanför bildytan med en ovilja att låta sig fästas. Bångstyrigt framträder rummen både i sin måleriska form och i själva materialiteten. Spruckna sneda skivor med synliga skruvhuvuden och häftklamrar ger ännu en dimension till känslan av självdistans. Under dukens färglager sitter prislappen kvar som en liten rundad rektangel, självklar och nödig.
      I en av målningarna lösgör sig färgen från underlaget och skapar små torra landmassor. Tiden är knapp när man har bråttom och man kan höra hur färgsmulorna till slut faller till stengolvet med ett knatter.
     Jesus hänger på korset i en blå vas och liknar mest en sångare i något metalband. Inte långt därifrån stirrar två oroliga ögon mot oss i ett kollage med texten “konstnärs sjuka”, en bekant blick fylld av ekonomisk ångest och mild panik. Allting dansar fram som en avväpnande handgest i målerisk form, upproriskt utan agenda, en överlevnadstaktik. Färgen glider av en slokande blomma som upphettad senap och ketchup från en varmkorv. Det är intensivt även i de allra minsta målningarna.

Den platta handen återkommer och nu klappar den sig tafatt fram mot en hacka med trähandtag. “GRIP.” står det med stora blå bokstäver tvärs över bilden, men handen fortsätter bara treva. Hackans spets är inte vass, den rinner iväg som trög vätska ner mot dukens kant.
      Här finns en tilltro till det intuitiva görandet, till impulsens ärlighet. Färgen förvandlas till blod, vin och näringslösning i en tillåtande och lagom skev process.

Göteborg 2026-01-15 © Karin Holmer