En liten grupp yviga varelser står samlade i ett hörn, de spelar en tyst musik och några av de små åhörarna sluter ögonen och lyssnar hänryckt till de stumma tonerna. Det är barnansikten, dockor och djur som möts i denna scen av Kristina Schmid, små kroppar av gips som tagna ur ett barns fantasivärld. Intill denna levande lek hänger en målning, lös i sin form och i sitt tilltal. En del av den ouppspända duken har lämnats kvar obearbetad och vittnar om själva arbetet. En grön nyans har testats i kanten och sedan inkorporerats i målningens buskiga landskap.
      Två gestalter står på en avsats och blickar ut, en stor och en liten. Det lösa i måleriet skapar en känsla av att vi betraktar en minnesbild, rörlig och organisk, beredd att omförhandlas.
      Mitt på golvet i rummet sitter en lurvig liten hund och tittar upp mot en människoliknande varelse av torktumlarludd. Detta vardagliga material som ofta väcker irritation omvandlas här till något beklämmande. Det är något som försöker bevaras, eller återskapas genom denna egenartade taxidermi. Det är genomgående omfamnande, oavsett material och det finns något djupt mjukgörande i objektens uttryck och relation till varandra. Likt två varma händer som varsamt håller ens ansikte.

Nålar i ord © Zsuszanna Larsson Gilice (klicka på bilden för hög upplösning)

Jämte Kristina Schmids bildvärld, med sin underton av saknad och återskapande, visas verk av Zsuszanna Larsson Gilice. Här finns i stället ett slags kamp, ett pressande och ett dissekerande. Orden är återkommande, både handskrivna på papper eller utklippta i metall och ihopsatta till större former med säkerhetsnålar. Verken pressar sig själva för att hålla bokstäverna samman. Här finns ett sökande mot en inre kärna, ett sökande i svart, vitt och grafit. Ett blundande grönt ansikte i papier maché sitter i ögonhöjd på väggen, kroppen är borta och det enda som finns kvar är händer och fötter, taktiliteten. Verket blir som ett slags återhämtning, ett tillfälligt jordande. Sen återkommer skriften igen, språket och det mekaniserade.

Verken visar en struktur i upplösning, ett språk som förlorar mening och en rädsla inför obegripligheten som då infinner sig. I en stor blyertsteckning har ett abstrakt landskap över inre tankar brett ut sig, och orden ligger som fossil bland de grå strecken. Det är som att Larsson Gilice söker staka ut ett landskap och dess förutsättningar, dess spelregler, medan Schmid fyller detta landskap med något levande. De är två världar som båda är sammansatta av minnen och som försöker bringa klarhet i dessa på sina skilda vis. Den ena tar en intuitivt känslobetonad väg och den andra en systematisk och språkligt orienterad väg, men inser samtidigt dess brister och söker i stället upplösa språket, ord för ord.
      Den lilla gruppen fortsätter oberört att spela sin egenartade musik, kanske är det på en frekvens vi människor inte kan höra, en musik som inte är till för oss. Vi står som oinbjudna men ändå inte ovälkomna gäster i denna lilla sammankomst.

Göteborg 2026-10-16 © Karin Holmer