www.omkonst.com:
Färghögar av argument
Erland Cullberg på Galleri Kavaletten 10/1 – 3/2 2004
Text: Susanna Slöör

Färgflätor slingrar sig som sländor i varv efter varv över Erland Cullbergs dukar. Ett flöde av måleriska händelser bygger upp berättelser som sedan raseras i en process som hade saknat slut, om inte de yttre omständigheterna hade sett till att målningarna stannat i ett visst läge.

"Vid Djuröbaden" olja på duk, 2003 © Erland Cullberg

Det finns lägen när en målning är färdig. Känsligheten för att kunna bedöma när detta infallit är något som en målare utvecklar, förfinar, förlorar och återfår under hela sitt skapande liv. Inte minst är detta en brännande fråga för oss som sällan befruktas med dessa lägen. Vi sneglar häpnande och längtansfullt på dem som förmår att rada upp dessa åtråvärda skatter i ett pärlband efter varandra. Erland Cullberg med smeknamnet ”övermålaren” är en konstnär av den avundsvärda sistnämnda kategorin och han gör det dessutom på en och samma duk. Även om man vet om det höga priset för att utvecklas, krävs det starka krafter för att osentimentalt och regelmässigt offra sina lägen och fortsätta arbetet. Jag skulle tro att Erland Cullberg spontant och oreflekterat fått tillgång till dessa krafter av den anledningen att han inte har för avsikt att skapa lägen, utan att föra ett måleriskt samtal. Kanske i första hand med sig själv eller möjligen med de samtalspartners som dyker upp och kommenterar direkt i duken.

Även om stora delar av innebörden i hans samtal döljs under färghögarna av argument är Erland Cullberg märkvärdigt öppen med att redovisa sin process, vilket inte många vågar. Man kan ana hur diskussionens vågor svallat höga av hetta och trätor och emellanåt stillnat i samförstånd. Inget ämne har varit för högt eller lågt för att inte låta sig avhandlas. Tematiska berättelser, filosofiska spörsmål och existentiella reflektioner blandas med snatter och utrop. Penseln känner ömsom igen en kollega från ett förflutet, en mytisk gestalt, ett personligt dilemma, eller säger helt enkelt ”hej på dig du fina gula färgen”. Dessa härvor av högtravande konversation, banalt pladdrande, ambitiöst associerande och rent nonsens är säkerligen välbekanta för de flesta konstnärer. Som regel brukar dock verken när de hamnar i läge ha hyfsat till de värsta ”orimligheterna” i ekvationen. Och låtit klädsamt många frågetecken och lösa trådar stå kvar för att krydda anrättningen av finstämda slutsatser. Därför känns det så befriande om än en smula närgånget att få möta ett konstnärskap som Erland Cullbergs.

Stockholm 2004-01-13 © Susanna Slöör

Länk till Galleri Kavaletten