Kroppen som en kvardröjande rest, ett tomt skinn eller som ett tecken för själen, är den första associationen vid mötet med Karin Linds objekt. Med hålrum vid hjärtats plats är figurerna tömda på sin livgivande tidmätare. De virkade figurerna tycks fastnaglade vid väggen som uttjänta hudar och de amorfa och huvudlösa "dockorna" sitter uppflugna på en lysrörsramp som förbrukade och bortvalda leksaker. Sorgen i deras väsen sammansmälter med deras kroppars ömkliga kvarlevor.

Det textila anslaget har varit ofta återkommande i Karin Linds presentationer. I fjol visade hon arbeten med broderade munskydd på Galleri Anders Lundmark. På samma utställning dansade en "kjol" runt längs en förutbestämd bana och skapade ett "främmanderum". I hennes scenografier för olika teatrar har naturligtvis också textilierna och deras interaktion med rummet varit av stor vikt. På den nu aktuella utställningen låter hon dock den textila bearbetningen i sig få en betydelsebärande roll. Virkandet blir till ett mödosamt sisyfosarbete vilket tydligt indikeras av titlarna: "Repa upp repa ......". Denna av hävd könsbundna teknik bryts här ned till en motsägelsefull ironi genom det ömsom varsamma, ömsom grova handhavandet.

Kopplingen mellan Linds virkade figurer och en forntida "primitiv" bildvärld är också uppenbar. Bland grottmålningarna i Lascaux skulle hennes figurer med lätthet smälta in. Men man kan även ana en själarnas förbund med Giacomettis förtätade människostoder. I dem finns en likartad förmedling av den mänskliga kroppen som en tillfällig boning. I Linds fall dröjer dock känslan kvar av en utsatthet som saknar all heroiskhet. Hennes gestalter bär inte något spår av monumental strålglans. De är istället ickehierarkiska och motspänstigt antiauktoritära med ett påtagligt drag av medkännande.

Stockholm 2004-10-29 © Leif Mattsson

"Repa upp repa ......" © Karin Lind

"Vän tande vän ...... " © Karin Lind

Galleri Argo | Startsidan för Omkonst