"Colour reading and contexture" 2005 © Jacob Dahlgren

Många är de konstnärer som på senare tid hävdar att de arbetar med måleriet som utgångspunkt utan att använda sig av dess traditionella teknik. Det handlar snarare om verkets måleriska egenskaper. Jacob Dahlgren har skapat ett sammansatt måleriskt landskap i Malmö Konsthall.

Jag har alltid gillat Dahlgren och det sätt han använder linjer, ränder eller bara ordnade proportioner, men frågan är om inte det här är bland det bättre han har gjort. Det brukliga Dahlgrenska arbetet med den horisontella linjen har en betydelse även här men upplevs som mindre avhängigt helheten. Viktigare är istället förloppet mellan det ordnade och det irrationella. Färgerna och volymen bildar verkets närmast trotsiga helhet. "Colour reading and contexture" måste vara en önskedröm för en arkitekt eller formgivare, men oavsett yrke och bakgrund tror jag att verket kan intressera de flesta.

Det konstnärliga landskapet är placerat i midjehöjd och man går som besökare närgånget runt verket som ger ett godhetsfullt intryck men som omedelbart sätter igång tankebanorna. Är det en modell över en civilisation, en tankeprocess, en bebyggelse, ett brokigt bergslandskap?
     Färgskalorna är ett kapitel för sig. Det färgrika enskilda objektet, som staplats med tusentals andra, bildar en mer ogripbar helhet. Samtidigt blir de enskilda objekteten i staplarna effektfulla också i sin anonymitet och i sin slutenhet. Tillsammans uppnår de däremot en helt motsatt effekt - öppet, mångfaldigt och lekfullt.

Det intressanta med Dahlgren är hur han gång på gång lyckas göra den abstrakta konsten avmystifierad och full av liv. När konsten vidgar tankarna på det här sättet är det bara att kapitulera och erkänna förälskelsen.
     Det är en god tanke att ge verket en begränsad yta och volym, som jag inbillar mig att det trivs extra bra med. De mindre utställningsytorna som används parallellt med större utställningar på Malmö konsthall har hitintills bara varit av godo och med hög kvalitet.
     Jacob Dahlgren ställer också ut på Wanås med verket "Neither man nor nation can exist without a sublime idea" (2002) som är ett förträffligt verk men tyvärr något inträngt av sin omgivning.

"An Island" DVD-projektion med ljud, 2004 © Katarina Löfström	"Hang Ten Sunset" DVD-projektion med ljud, 2000 © Katarina Löfström

I den mer abstraherade formen finner vi Katarina Löfströms videoloopar. Även hennes verk beskrivs ofta med kopplingar till måleriet. Precis som för Dahlgren blir det abstrakta aldrig kyligt. Videoverket "Hang Ten Sunset" (2000) är enastående i sin sinnlighet. Det är en "buljong" av fart och färg som sätter dunkelheten och mysticismen i rörelse. Här är Hilma af Klint inte långt borta.
     I verket "An Island" (2004) är det egentligen Gröna Lund som är förebilden. Det påminner om tidiga experimentfilmare, som Viking Eggeling, som i sina ivriga försök gestaltade rytmer i enkla filmanimationer. Men i Löfströms verk finns förutom experimenten en förtätning av sinnesintrycken som ger ytterligare poetiska dimensioner.

Malmö 2005-07-14 © Nicolas Hansson

Malmö Konsthall | Omkonsts startsida