www.omkonst.com:
Konsten som personligt drama
Björn Erling Evensen, Konstnärshuset i Stockholm, 17/2 - 20/3 2005
Text: Riber Hansson

Utställningen av Björn Erling Evensen är den andra jag ser på ganska kort tid. Den förra visades i Sandviken i slutet av 2004 och finns i Omkonsts arkiv. Detta utrymme används därför till ett samtal med Evensen, om konst.

skriv ut denna text

Evensen talar gärna om Konsten, både den egna och andras. Kanske om Piero della Francesca, van Gogh och Francis Bacon och stilen som enda möjliga manifestation för konstnären. Eller hur kunskapen om konstnären förändrar betraktarens blick för verken.
    –Jag saknar spiritualitet säger han nu och börjar livfullt och förtjust berätta om en grupp unga konstnärer som öppnat ett galleri i Visby. De är djupt engagerade i antiestetik. Vissa saker de gör är så vackra att man nästan smäller av!
    När jag säger att hans egen utställning inte verkar sträva bort från det estetiska, svarar han att den bärande idén är densamma som den alltid har varit: nyfikenheten.
    –önskan att nå fram till det optimala uttrycket leder till dramatiska vägval, säger han. I den ömtåliga processen ryms förvåningen, undret och osäkerheten. Osäkerhetens välsignade möjligheter till skönhet, borta vid verkets slutpunkt, den som inte finns men måste kännas. Den känsloprocessen går inte att verbalisera. Efterhandskonstruera den är kanske möjligt, men inte att utveckla den till klarhet.

Verken på Evensens utställning är ibland både målning och skulptur, någon gång har skulpturen karaktär av installation. När jag berättar att jag läst om modernismens strävan att renodla det specifika i varje konstform, t ex den plana ytan i måleriet, muttrar han att modernismen hör väl hemma i förra seklets början. Han verkar inte finna teorierna särskilt givande.
    –Somliga lockas att reflektera kring varat, tror han, kring allt som sinnena uppfattar, känner och berörs av. För somliga slutar det som den huvudsakliga sysslan, den som egentligen skulle ha varit skapandet.
    Han frågar sig om begränsningens nödvändighet. Är det möjligt att betrakta denna verklighetens mystik som kommer i ens väg och ändå hålla balansen? Det dånande myllret, från Harlem till Calcutta – detta och tystnaden, vad har det med formens, linjens och färgens auktoritet att skaffa i hans verk år 2005? Han svarar själv:
    –Allt och ingenting. Allt finns i utgångspunkten, incitamentet, den ursprungliga tanken.
Ingenting av detta återfinns dock senare, därför att idén, reflektionen förflyktigas under arbetets gång, verket går snart sin egen väg.
    Men inte helt, tillägger han, det vägleds av det undermedvetna, av viljan och förmågan. Och naturligtvis oförmågan. Och av slumpen och nyttjandet av den.
    Han finner banaliteten lika strävsam som dess motsats. Och att hans egen otillräcklighet väcker skaparlusten, liksom att oförmågan att nå det optimala uttrycket är en envis eggelse. Utan sådana motstånd vore konsten meningslös. Efter detta säger han överraskande:
    –Jag betvivlar tyvärr konstens värde utanför mig själv.

Evensen har hängt ett antal teckningar och grafiska blad i Konstnärshusets lilla lokal, högst upp under taket. Ett halvt sekel ligger mellan den första och senaste dateringen så verken skiljer sig naturligtvis helt från varandra. Trots förändringarna lever något vidare i uttrycket, och han säger att det beror på att konsten uppstår ur något som känns angeläget, som angår, och fattar eld.
    –Det gör skapandet till ett personligt drama, som inte siktar in sig på någon mottagare. Då kan det underbara inträffa att det individuella uttrycket är just det som når fram.
    –Så konsten påverkar trots allt människan? frågar jag.
    –Min mor sa att jag flögs in genom fönstret, i en vagga, till hennes säng. Jag tror att jag fortfarande är stadd på en sådan flykt runt detta märkliga klot, där dramat människan styr min världsbild. Ett tidsdrama, mystiskt, skönt och groteskt, fyllt av kärlek, sagor, minnen och klanger. Allt detta är ogripbart för sakligheten.
    Men det som träder fram i de konstnärliga uttryckens fragment, kan någon gång upplevas som större än helheten. Verket ger betraktaren tillåtelse att tänka i andra banor. Konstverket är ett rum för det egna medskapandet. Saknas den delaktigheten finns heller ingen konst.

Stockholm 2005-02-27 © Riber Hansson


 


 

 

 


© Björn Erling Evensen

 


© Björn Erling Evensen

 

 

 

Läs Riber Hanssons förra artikel om Björn Erling Evensen

Konstnärshuset | Omkonsts startsida