Ljudet som effekt- och stämningsskapare har klara kommersiella användningsområden, något som en hel filmbransch sedan länge insett. Den dramatik som saknas i manus kan lätt kompenseras av häftiga ljudeffekter. Mer sällan forskas det i ljudets möjligheter att simulera en ljudskulptur eller att skapa "rumsligheter" i en öde sal.
    Ann Rosén är en konstnär som använder sig av dessa ljudets mindre förväntade men nog så kraftfulla egenskaper. Utan all överdriven tjusighet, nakna in på bara högtalarlådorna, är hennes ljudinstallationer som ett reningsbad för alla bildromantiker. Här demonstreras inte det visuella språkets möjligheter, utan ljudets föremålslösa väsen.

Utställningen har fått namnet "schhh…" och är som jag ser det mer en programförklaring än en entydig installation.
    Det första som möter besökaren är en blixtrande ljusprojektion mot entrédörren i vilken vandrande katter stroboskopiskt flimrar förbi. Väl inne i den första salen möts man av ett genomträngande ljudbrus, som till en början är svårlokaliserat. Merparten av ljudet visar sig dock komma från de ljudhinkar som besökarna avses sätta på sina huvuden. Och visst är den grafiska effekten av ett antal personer med stora hinkar på huvudena anslående, men när man sedan ser det elektriska kablaget får man lätt något tvetydiga associationer till elektriska stolen eller elchockbehandlingar.

När blir ljud till bild? Frågan blir relevant i den högra stora salen, där högtalare monterats längs väggarna och ett initialt "nollbrus" kan fås att försvinna genom besökarnas rörelser. Om sensorerna registrerar förändringar i rummet uppstår en tystnad och brusets rumsskapande "bild" upphör. Den uppkomna tystnaden blir mycket påtaglig men orkar ändå inte tillfullo bära rummets hela volym. Den blir något annat än motsatsen till ljud. Jag vet inte om effekten är den av konstnären eftersträvade, men helt tydligt får pausen ett eget uttryck, som inte låter sig entydigt definieras som en kontraposition till bruset.

Snarare än ljud är det nog tystnaden som intresserar Ann Rosén mest. I vänstra salen visas "Tyst skulptur", där en allomslutande mullrande baston fås att helt försvinna genom en motriktad ljudvåg inom en liten sektor. Denna skapade "tystnadskropp" förflyttar sig i rummet, så att man tvingas söka upp den på nytt vid varje besök. Den funna tystnaden är fullt jämförbar med en fysisk stillhet, vilket den ju också kan sägas vara då ljudvågorna där helt släckts ut.

Stockholm 2005-10-20 © Leif Mattsson

Bilder från uställningen "schhh..." av Ann Rosén