"Det luktar askkopp och svett, det är inte någon särskilt solig målare man har att göra med, snarare sotig. Inte går det heller att räkna ut var man har honom, och man är ute på äventyr då man färdas i hans rike. Men det är en resa inom ram." (Karin Mamma Andersson)

SAK:s medlemsbok 2005 Dick Bengtsson Foto: Jan Almerén (höger)

"Men det är en resa inom ram." Tillägget sjunker gåtfullt in ibland textraderna okommenterad, men ändå känns Karin Mamma Anderssons beskrivning precis. Det bekräftas även i de övriga skribenternas bidrag i den hett efterlängtade boken om Dick Bengtssons gäckande konstnärskap. Man tackar varmt Sveriges Allmänna Konstförening för valet av ämne till årsboken 2005. Huvudtexten är skriven av Douglas Feuk och den ackompanjeras av texter av Ola Billgren, Lars Nittve och Karin Mamma Andersson. Mårten Castenfors har som redaktör varit den sammanhållande kraften för projektet och är även utställningskommissarie för den kommande Dick Bengtsson-utställningen på Moderna Museet i vinter.

Dick Bengtsson är något av motsättningarnas mästare som omöjligt låter sig inringas av en tillfredställande tolkning. Han är överhuvudtaget inte tillfredställande, utan i högsta grad oroande. Även bland dem som uppskattar honom. Relativt tidigt kom den inre konstvärldens välsignelse. Och den interna upphöjelsen bekräftades på 1980-talet, då hans tvetydiga bildlekar lockade kritiker och konstnärer att se en frände och god föregångare till en ny postmodern omdaning av traditionen. Den bilden, eller dessa tolkningar, vill huvudskribenten Douglas Feuk i viss mån punktera. Dick Bengtssons konst kan lika gärna ges en personlig psykodramatisk tolkning, som att uppfattas som en ironisk nedmontering av finkonst eller språkfilosofiskt inriktad metakonst. Anslaget är vällovligt och intressant men bildar stundtals en metakritik med tonfallet riktat mot dem som var med - då. För en post-postmodern generation, riskerar poängerna att i sin ensidighet bli uddlösa.

Nu tenderar dock den här texten att hamna i självmotsägelse genom att först peka på "resan inom ram" för att sedan påpeka att Dick Bengtsson inte låter sig inringas av en tolkning. Greppet att göra texten till ett smått självständigt subjekt som nästan sliter sig från upphovsmannen lånar jag från Feuks framställning. Hos honom understryker det den undanglidande gäckfullheten som präglar Bengtssons konst och bildvärld. Feuk beskriver Bengtssons utveckling från ett abstrakt eller emblematiskt inspirerat 50-tal till ett slags teckenmåleri, som genom sina nivåbrott och parande av tecken med figuration når sin höjdpunkt under 60- och 70-talen. Efter ett decenniums tystnad i isolation sjöng konstnären en sista svanesång under några år fram till sin död i slutet av 1980-talet.

SAK:s medlemsbok 2005 Dick Bengtsson Foto: Jan Almerén

Instängdheten, skyddet, det förhemligande språket och den enstörige mannens bastion är begrepp som lyfts fram av Feuk. De slutna och ruvande husgestalterna är återkommande. Feuk pekar även på de sarkofagliknande objekten som fantasier och metaforer för en längtan både till den första och sista vilan. Redan i de tidiga mer nonfigurativa verken ser han emblematiskt slutna och självförsörjande gestalter. Det komplicerade förhållandet eller rentav motviljan mot naturen/kvinnan (eller den ena som metafor för den andra) är ett drag som Feuk även framhåller.
    Hakkorset då; får man reda på vad den nästan signaturmässiga, varumärkesaktiga symbolen har för betydelse för Bengtsson? Efter ett antal påannonseringar sluter sig Feuk i Bengtssonsk anda och skriver att det på sätt och vis är en "fråga som konstnären också ställer sig".

Bokens skribenter beskriver alla Bengtssons antimåleri, där tekniken hellre lånar drag från kopisten eller förfalskaren än vänder sig direkt till mästarna och traditionen. Feuk pekar på den motstridiga böjelsen mellan detta och den måleriska förfining som Bengtssons speciella patineringsteknik med strykjärn givit upphov till. Ola Billgren skriver att den konstnärliga handlingen förefaller "behäftad med ett olycksaligt, ont läckage, som sprider förstämning omkring verket och skämmer dess helgande av sin plats." Dubbelheten i kärleken hos den i egna ögon mer skolade glimtar till när Billgren beskriver "den överdrivna transparensen hos ett osäkert valörmåleri" och svastikan som den "demoniska beräkningen i detta amatörarbete".

Bildmaterialet och urvalet i den aktuella boken är mycket generöst och välreproducerat. En given guldgruva för många av dagens målare, inte minst i den yngre generationen. Förhoppningsvis kommer utställningen på Moderna Museet att locka en stor och bred publik, för det är denne retfulle men dock "konstnärernas konstnär" i högsta grad värd

Stockholm 2005-10-01 © Susanna Slöör

Sveriges Allmänna Konstförening | Omkonsts startsida