Vad liknar egentligen de där avrundade och putande formerna, draperade i sammet, nylon eller snö. Är det….kroppsdelar….eller bara naturens alltjämt så nyckfulla former. Efter tre års uppehåll är Patrik Andiné tillbaka i Stockholm med en utställning på galleri Knäpper + Baumgarten.

"Frun" olja på pannå, 30 x 35 cm © Patrik Andiné	"Svea" olja på pannå, 30 x 35 cm © Patrik Andiné

Under ett åttio- och nittiotal då det konstnärliga uttrycket i Sverige ofta handlat om att söka en måleriets nollpunkt, ett mentalt dödläge eller med hjälp av juridiska eller filosofiska manövrar påvisa att det inte är gestaltningen som bär fram bildkonstens ärende utan den institutionella konstteorin, har den föreställande konsten ofta fått stå åt sidan.
     Vindarna vänder och idag finns en energisk vilja hos många konstnärer att gripa tillbaka och knyta an till en förmodernistisk tid då konstnären förde fram de konstnärliga avsikterna med hjälp av gestaltning och representation. När det gäller bildkonst är det ju egentligen ganska enkelt. För att en atmosfär eller stämning ska kunna drabba fullt ut krävs det att bilden äger ljus- och formlösningar som gör den logiskt rumslig i jämförelse med förhållanden i den yttre världen.

Under många år som tecknare och målare har Patrik Andiné aldrig förnekat att hans huvudintresse är att avbilda och konstruera föreställande bildvärldar. De utmärkande dragen i hans måleri är många. Ofta har bilderna narrativa kvaliteter i den bemärkelsen att många av dem skulle kunna vara stillbilder hämtade ur fictionfilmer. Den kulörstarka färgskalan och de särpräglade miljöerna antyder verkligen influenser ifrån tidig animerad fictionfilm. Vem skulle inte vilja se den roadmovie ur vars storyboard målningen "Nio små negerpojkar" är hämtad.
     Samtidigt saknas inte kommentarer till en omedelbar nutida privat och offentlig verklighet. I Manetpastischen "Sammankomst" poserar konstnären själv som det lilla sällskapets medelpunkt samtidigt som hans fru agerar staffage i bakgrunden. Aktuella tidsmarkörer lyser med sin frånvaro. I "Svea" finns dagspolitiska undermeningar. I de små förtätade och reducerade kompositionerna "Frun" och "I skuggan" når Andiné som längst i sin gåtfulla, förtätade förundran inför människans värld och väsen.

"Hajk" olja på pannå, 30 x 35 cm © Patrik Andiné	"Stängslet" olja på pannå, 60 x 80 cm © Patrik Andiné

I ett samtal framgår det att Patrik Andiné värjer sig mot jämförelser med surrealistisk konst och dess närhet till psykoanalytiska koncept. Man kan ju förstå tveksamheten. I en svensk konstvärld, filosofiskt orienterad och fascinerad av yta och cynism, har surrealism och fantasy för länge sedan förpassats till serie C. Föreställande och symboliskt färgad konst uttolkas för det mesta på lägsta möjliga nivå; som freudianska felsägningar och pubertala fantasier.
     Oavsett underliggande teoretiska förklaringsmodeller och incitament; när det gäller den drömlika inlevelsen och förmågan att skapa symboliskt främmande miljöer och landskap är det ofrånkomligt att associera till surrealister som Giorgio de Chirico (släpljus och expressionistiska skuggor), Frida Kahlo (återkommande betecknande attribut) och Salvador Dali (sensualism och en torrhet i färgbehandlingen). Här finns också influenser ifrån det burleska i den medeltida marginalkonsten. Uppenbarligen också från Leopold von Sacher-Masochs klassiker Venus i päls. Kanske bottnar Patrik Andinés estetik ändå ytterst i renässansens manierism med släktskap också hos en 1700-talsromantiker som John Henry Fuseli.

Borgardamer i päls, scouter som tappat sin gröngölingsbok, nio neger -andinéer som stigfinnare bland bruna faror, svarta bottenlösa gölar, stolta, långt pekande trädgrenar, kurvigt, svällande ballonger, rävsvansar, lockande, svårdefinierbara håligheter, skuggor som slingrar sig som gardiner i korsdrag, avrundade putande former draperade i sammet, nylon eller snö. I Patrik Andinés bildvärld är ofta det outsagda det mest talande.

Stockholm 2006-04-19 © Björn Larsson

Knäpper+Baumgarten | Omkonsts startsida