Elis Ernst Eriksson
Foto: Mikael Jansson

Elis var obegripligt motsägelsefull. En ointellektuell dyslektiker som läste filosofi och skrev tusentals sidor på ett språk som hade de besynnerligaste stavningsregler, till slut också med bokstäver som inte såg ut som vanliga bokstäver. En konstnär som inte ville vara konstnär och fnös när han hörde ordet konst, men som kunde beundra vissa konstverk med en ödmjukhet som var hänförande. Han brydde sig inte om vad han åt men kunde ränna runt hela Stockholm för att finna det bästa kaffet och gav upp till slut och kokade sitt eget kaffe – en sorts café au lait – som var enastående gott.
     Hans mjuka humor tycktes ibland kunna omfatta allt med ett filosofiskt överseende, ibland med en nattsvart ilska. Han var en övertygad trotskist som aldrig talade politik. Han tyckte att alla omdömen var skit men blev alltid upprymd när han fick beröm – "jag är så jävla fåfäng...".
     Han var fräck och provokativ, omtänksam och vänlig med ett knepigt förhållande till "den där jesus" (alltid stavat med litet j). Ingenting är mindre överraskande än att han skrivit "jag vill ha en lokal där jag kan visa mig utan att synas". Just sådan var han.
     Vi kände varann i ett halvt sekel och hans "produkter" – "ingen kånst" – har alltid gjort mig lätt om hjärtat; de är absurda utan att vara absurda. Eller vad skall man säga om ett litet objekt, prydligt infogat i en låda, som inte skall vara något alls – vad är det? – frågar man sig och får naturligtvis inget svar. Objektet hänger på min vägg och tiger sedan ett par decennier. Och jag läser hos Elis: "ett bättre åkk större utom det det dummaste gömmer ingenting utom det enda vi inte vet". Visst – det är vad den oformliga klumpen på väggen föreställer!
     En sak är klar: Elis Ernst Eriksson var en upprymd mystiker som närde bråddjup av ilska, en anarkistisk ängel. Han levde i "den ofattbara frånvaron den du aldrig kan undkomma", i en annan dimension, som han sade. Att ingenting skapa själv utan att bara ta order från denna dimension, bara lyda det frånvarandes bud, slumpens bud – han älskade slumpen därför att den var otänkbar, den var en del av den frånvarande dimensionen vars närvaro hans "produkter" visade upp utan att den syntes. – Mystiskt? Mycket.
     Han ville "åmvandla transcendentala verkligheter till massa till vad-som".
     Och han hade glädje i sig. Jag hör ännu hans skratt komma från den frånvaro han till slut gått in i.

Stockholm 2006-02-13 © Ulf Linde