När nu Lars Göran Nilsson återkommer efter två år med en ny utställning på Galleri Anders Lundmark ligger tonvikten på måleriet. De rumsliga tilläggen har här fått flytta in i den tvådimensionella världen. En särpräglad stämning skapas av att Nilsson verkar ha gått in och efteråt kommenterat eller lagt till handling och händelser i de öde rummen. Tecknade figurer, arkitektoniskt antydda delar och repetitivt utförda formelement grupperas i återhållna kompositioner. Det grafiska linjespelet kan emellanåt påminna om Siri Derkerts rytmiskt rimmande tecknande. De omskrivande slingorna lägger sig som mönstret i en bivaxkaka eller djupverkande som bergsmassiv och uppskurna limpskivor. De är exempel på okända företeeelser som fyller Lars Göran Nilssons rum och bildvärld.

Motivmässigt finns ett underliggande drag av oro eller rentav ondska i målningarna. Direkt uttalat är detta i en målning som "Våld" med tillhörande objekt. En figur står och slungar ett föremål mot en halvliggande figur som sträcker upp armen avvärjande i en hjälplös gest. Obehaget paras med ett ljusmässigt uttryckt vemod, eller rentav ett undergångsromantiskt skimmer, i de ljust rosagula och skymningsbrända färgackorden. I "Pasolinis död" är figuren lämnad täckt och övergiven; vi vet vad som hänt även om händelsen inte annat än stämningsmässigt antyds.
     Lars Göran Nilsson anför i de större verken ett allvar som får samsas med en form av svart humor. Små insektsliknande kryp har likt rymddjur antagit en intelligentare form, men stirrar till synes uttryckslöst mot betraktaren. Troligen förstår de mer om oss, än vi om dem. Inför dessa dystopiska världar avkrävs man någon form existentiellt ställningstagande. Sviks den uppgiften får trösten ligga i att botgörande skölja sinnet med Nilssons särpräglade måleri.

"UFO nr 3 ", olja på plåt © Lars Göran Nilsson

"Pasolinis död", akryl på pannå © Lars Göran Nilsson