Gränsen för när det bekanta plötsligt känns främmande är hårfin. Det kända mediterar man sällan över och tar närmast för givet. Det kan handla om det ljus vi är födda med, väderleken, landskapet, årstidsväxlingarnas närmast tysta rytm. Bjärt medveten blir man strax då ”orten” är utbytt. Kanske har man endast flyttat något fyrtiotal mil, men ändå är dessa grundläggande förhållanden så annorlunda.
      Kanadensiskan Melanie Daniel, bosatt i Jerusalem sedan mitten av 1990-talet, har helt uppenbart upptäckt den skillnaden. Temat i hennes lätt naivistiska bilder är ett uttryck för denna plötsligt erfarna rotlöshet. Trädstammarna är inte längre förankrade med rötter, utan försedda med tillbyggda stöd. Minnesbilderna från det ursprungliga landskapet stöts mot den nya miljöns betingelser.

Man slås även av hur ens egen ”målarkultur” påverkas av dessa tysta egenskaper i miljön omkring oss. Trots att Melanie Daniels uttryck känns så påfallande bekant, är det ändå något som får det att gnissla. Färgackordet, sättet att bygga kontraster, avviker på ett sätt som stöter bort mig.
      Men jag blir samtidigt osäker på om det verkligen handlar om ”bristande musikalitet” eller om skillnaden ligger i att vi i grunden präglats av betingelserna på olika orter. Hennes sätt att måla avslöjar en aspekt av mitt sätt att se, den jag tar för given och omedvetet använder som norm.

Stockholm 2007-11-21 © Susanna Slöör

"Little Hole" 2006, olja på duk, 125 x 89 cm
© Melanie Daniel

"Hub" 2006, olja på duk, 125 x 140 cm
© Melanie Daniel