Roland Andersson var lokförare. Han jobbade på SJ. Roland var inte bara lokförare, han var konstentusiast också. Han lyckades genomdriva att SJ skulle få en skulptur. Det var första gången ett affärsdrivande verk fick ett konstverk från Statens konstråd. Det är rätt länge sen, jag tror det var 81. Nittonhundraåttioett.
      Jag fick ett uppdrag, och började skissa. Roland insisterade på att skulpturen skulle bygga på temat - han visade med kroppen! Han var inte speciellt lång, men han hade ganska långa armar. Roland böjde kroppen framåt. Högerarmen förde han neråt vänster. Sen sträckte han på sej och förde högerarmen i en vid loop upp mot höger sida samtidigt som han uttalade temat "Välkommen till Göteborg". Det var ju inte så jävla lätt att göra en skulptur på det temat.
      Han var envis också, Roland. Men det gjorde inget, för Roland var bra. Och jag jobbade på. Vi hade möte var fjortonde dag i min ateljé: SJ:s gubbar, Bosse Sällström från Konstrådet och jag. Jag gjorde många skisser, minst tio stycken, tredimensionella och genomarbetade. Det var kul. Vi hade många möten. Vi var ju inte precis samstämmiga, men ändå. Det gick framåt, och jag fick med mej gubbarna på idéer som verkade ogenomförbara på tidigare möten. Vi var snart överens om var den skulle stå och hur den skulle se ut. Roland fick vika sej lite. Skulpturen skulle heta "Bohuslän". Temat var havet, himlen o bergen. Allt var frid och fröjd. Skulpturen såg bra ut. Folk vande sej, jag fick mycket beröm.

Sedan kom Holmberg och X2000. Holmberg var nye chefen på SJ Göteborg. Han skulle pinka in sitt revir. Rätt som det var var "Bohuslän" väck. l stället stod där en liten aluminiumställning så att man kunde polera framrutan på sitt nya flaggskepp X2000. Jag hade inte en susning vart skulpturen tagit vägen. SJ frågar inte en konstnär när viktiga beslut skall tagas.
      Sen hände ingenting. Inte förrän tidningarna och radion kontaktade mej. Dom undrade hur jag ställde mej till att SJ:s folk på Sävenäs rangerbangård hade kapat upp skulpturen för att sälja den till Wockatz som skrot. SJ kände ett visst obehag inför skriverierna och agerade genom att låta Janne på Lipp Nordic svetsa ihop skulpturen. Janne svetsade med aluminiumbrons på en skulptur som var gjuten i rögods. Det blev inte bra.
      Jag blev kallad till möte. Vi hade möten, i vanlig ordning fick alla betalt, men inte jag. Det var ju inte läge att begära mötesarvode. SJ hade ju kallat på mej för att hjälpa mej att lösa vårt problem. Nu gällde det att blicka framåt, och finna en ny plats. Jag var snäll! Och blickade framåt.
      Kunde huvudentrén passa som ny plats. Eller vid nästa möte. Nej huvudentrén var nog inte längre aktuell. Däremot Västra entrén, ihop med ett ånglok. Hur skulle det kännas var frågan. Nästa möte. Det gick alldeles utmärkt att sätta upp "Bohuslän" på sin ursprungliga plats. Hoppsan! Det var som fan! Det var roliga nyheter. Nu började det likna något. Där ser man det lönar sej att ligga lågt och vara snäll. Men säg den lycka som varar för evigt.
      Vid nästa möte. Gamla platsen går inte ser du - kablar. Herre Gud va e' detta ånglok, kablar, tror dom att jag är ett barn. Jag ångrar att jag inte bet ifrån bättre. Platsrelaterad, glöm det.

Här skulle jag egentligen slutat skriva, det kostar på att över huvud taget tänka på skiten. Men livet går ju vidare, allt slätas ut, tiden går. Man försöker glömma och glömmer. Den delen av SJ som hade hand om "Bohuslän" byter namn till Jernhusen. Och en vacker dag ringer Bosse från Jernhusen. Bosse är intelligent, charmig, han verkar som en vettig människa att snacka med, men jag är på min vakt. Nånstans känner jag taggen från dom där gamla historierna med SJ. Nu hade jag en chans att sätta upp skulpturen, sa Bosse. Tog jag inte den skulle chansen inte komma tillbaka. Kulor var det också ont om. Bättre ett litet jobb än inget jobb alls, tänkte jag.
      Site specific bye, bye. Ny plats, nya tider, glöm den tid som varit. Skulpturen såg inte bra ut längre. Ingen såg den. Folk frågade mej ganska ofta var den tagit vägen. Ja ville inte höra på det där. Det var ett misstag, det var en felspelning. För fyra år sedan golvades hela fanskapet. Ingen såg nåt. Jag reparerade och påtalade Swebusskylten som stod 10 cm från skulpturen. Nu fyra år senare är skylten kvar, och skulpturen nere för räkning igen. Än har jag inte hört nåt från Jernhusen, men just nu känns det som om nån charmknutte ringer mej så kan han ta hela "Bohuslän" och stoppa upp där ryggen byter namn.

Göteborg 2007-11-21 © Claes Hake

Omkonsts startsida