Det är något med Bilden av Mannen. Något laddat. Tabubelagt. Vördnadsfullt. Respektfullt. Gudomligt. Instinktivt. Kvinnor vågar inte röra den. Vill inte röra den? Vågar inte riktigt ifrågasätta den. Vill skydda Mannen. Försvara honom. Kvinnor vill inte heller att andra kvinnor ska röra den.
     När kvinnan gör sin bild av mannen, blir han per automatik objektifierad, tycker många. Av tonfallen att döma är det något som är så hemskt att man inte ens kan tala om det. Det är en vanlig reaktion jag mött i mina verk som kretsar kring Bilden av Mannen.
      Pompös och upphöjd tittar han ner på betraktaren från sin piedestal. Alla verkar vilja ha honom där. Eller väldigt många i alla fall. Och Mannen tackar inte nej till sin uppburna position.
     När jag ifrågasätter mannens bistra blängande, sammanbitna käkar och de knutna nävarnas språk är kvinnor snabba till försvar.
      — Vadå, ska mannen bli en mes? låter de irriterade kvinnornas motrepliker med liten variation.
       Männen undrar om jag vill ta ifrån honom Kraften. Avväpna honom. Feminisera honom.

Med konsten som arena och bilden som verktyg har jag i verk efter verk vridit och vänt på frågeställningar om Bilden av människan. Under 15 års tid har jag provat den ena strategin efter den andra. Det ena verket har givit lärdomar som lett till nästa. Sammanlagt är det en lång resa, som inte blivit vad jag väntat mig.
      Macho eller mes. Svart eller vitt. Inga andra färger eller nyanser. Det är som om verklighetskontakten försvinner när man ifrågasätter Bilden av Mannen. Jag har svårt att tro att samma svart-vita tunnelseende präglar hur man ser på män i sin familj, vänkrets eller på arbetsplatsen.

Mannen som talar våldsverkarens språk, i blickar, kroppsspråk, attityd och poser, är ett ideal som glorifieras i det dagliga medieflödet. Innan pojkar ens har börjat gå och under resten av livet marineras de i ett blodfärgat bildflöde av våld och död. Generation efter generation av pojkar fostras till inlevelse med våldsverkarens perspektiv.
      Strategin är densamma som fanatiska sekter medvetet använder sig av — enkla budskap trummas in om och om igen, tills det blir en ”sanning”, en självuppfyllande profetia. För varje gång bilden av den hårdkokta mannen upprepas, desto mer sann blir den för betraktaren. Denna våldskult är alldeles naturlig och påverkar inte alls, menar försvararna. Samhället och offren som betalar notan för mäns våld och övergrepp talar ett annat språk.

Allt handlar om kärlek

— Män skulle våga lämna machorollen om de visste att de blir älskade av kvinnan utan den, har flera män sagt till mig efter föreläsningar jag hållit om mitt konstnärskap.
     Machorollen är dock en mansroll som gör män illa. På nära håll har jag sett hur dåligt män kan må av den. Dessvärre gör mansrollen också kvinnor och barn illa. Mansrollen kräver sina offer och är potentiellt dödlig.
      Kvinnan vågar inte avstå från sex- och skönhetsmyten av rädsla för att inte bli älskad. Kvinnorollen gör kvinnor illa. Även det har jag sett på nära håll och själv erfarit. Även kvinnorollen gör män och barn illa, men oftast på andra sätt än den våldsamma mannen gör.
      Ekorrhjulet av destruktiva könsroller kan inte brytas med mindre än att vi hjälps åt att befria varandra. Den stora frågan är — vill vi det? Eller är det alltför många som håller könsrollerna så nära och kära? Heterosexuella såväl som homosexuella?

Naturligtvis finns det människor som trivs och mår bra i medias strikta könsrollstänkande. Men andra då, som inte gör det? Andra som vill förändring, mångfald och inte vill leva i detta bildflöde och de förväntningar som det för med sig? Vad ska de göra?
      Den eviga frågan om vad som kommer först, hönan eller ägget — bildens påverkan eller konserverade könsroller, blir riktigt intressant när man applicerar frågan på media. Ett aktuellt konkret exempel är den mordhotade författaren Roberto Saviano, som lever ständigt på flykt undan maffian efter sin bok där han beskriver hur maffian påverkas av media. De hämtar inspiration från Hollywoods maffiafilmer och lär sig till och med att döda som man gör på film...

Jag kämpade mot orättvisor — men det var kärlek

Det fanns tecken som tydde på att jag inte var ensam om mina tankar kring destruktiva könsroller. Jag trodde på tecknen — porrbilar som brändes, sexistisk reklam som attackerades på gator och torg, högröstade arga krönikörer, nya kvinnliga nätverk som bildades med buller och bång, regeringens program mot ”Pornofieringen av det offentliga rummet” för att nämna några. Jag trodde på tecknen och på de arga rösterna som hördes. Jag trodde på kvinnorna.
      Jag såg att jag kunde göra något och satsade allt. Jag satsade på kvinnorna. Jag lade mitt liv och min framtid i potten. Även om jag fortfarande lever och andas blev prislappen mitt liv. Och flyttlass till ett annat land.
      Jag kämpade mot orättvisor. Med livet som insats var jag redo att gå i döden, om så behövdes, för kvinnors rätt att visuellt få beskriva människan och verkligheten som hon vill.
Jag kämpade mot orättvisor, men det var kärlek det handlade om.
Kvinnor älskar män! Män älskar män. Alla älskar män.
      Det är därför det inte blir någon jämställdhet. ”Alla” är överens om att män är bäst.  Att kärleken är stark och övervinner allt är ingen nyhet.
      Visst klagas det mycket på män, men mitt intryck är att det verkar vara på den bekanta nivån ”mina barn och andras ungar”, det vill säga ”mina underbara män och andras gubbslem”.
     Mitt konstnärskap har varit en chockterapi i hur mycket kvinnor bidrar till sitt eget underläge. Kvinnor vill ha mannen som ett statusobjekt. En man som är äldre, längre, smartare, säkrare, mer erfaren, tjänar mer pengar och är mer etablerad på livets många områden. Hon söker fortfarande sin främsta status genom mannen. Sätter mannen på piedestal och gör honom gudomlig för att få sitt statusobjekt.

Vi har redan en tjejfotograf ...

Kärleken till mannen slår igenom på många olika områden. Yrkeslivet inte minst.
      Låt oss titta närmare på ett intressant fenomen inom media. På fotoskolorna runt om i landet har unga kvinnor dominerat i decennier, men sedan händer något när de möter marknaden. Plötsligt blir dominansen den motsatta. Med en snabb blick på fotografagenturer ser vi ett exempel som kanske kan ge en förklaring.
      Fotografagenturerna är en viktig maktfaktor i dagens bildkultur. De ror hem de flesta välbetalda uppdragen inom reklambranschen för fotograferna de har i sitt stall. På så sätt spelar agenter en avgörande roll för vilka fotografer som kommer att överleva på marknaden och vilka som inte gör det. Här kvoteras kvinnor in enligt principen ”vi har redan en tjejfotograf...”
     En enkel nätundersökning via agenternas hemsidor visar följande, när detta skrivs: av 8 fotografagenturer i Stockholm kvoterar samtliga in kvinnliga fotografer enligt fördelningen cirka 10-20 procent kvinnor och resten män. Agenturerna ägs, drivs och sköts av moderna, medvetna och skickliga yrkeskvinnor.

Ser världen genom mannens ögon

Medias enkelriktade människosyn handlar om en lika enkelriktad könsfördelning bakom kamerorna. Vi är hjärntvättade av en manlig blick. I media efter media, bild efter bild, är det män som berättar om vad det är att vara människa, man och kvinna. De skriver vår samtidshistoria i bilder.
      Även dokumentärfilmaren Michael Moore har tagit upp detta intressanta faktum i en av sina första filmer. Moore, som knappast förknippas med feminism, förundras i filmen över att kvinnor är så nöjda med att se världen genom mannens ögon.
     Självklart finns det undantag - det finns det alltid! Fantastiska kvinnliga konstnärskap, fotografer, filmare och andra bildskapare har kommit fram genom åren och än fler under bara de senaste åren. Men de är fortfarande för få! I synnherhet betraktat i globalt perspektiv. De kvinnliga bildproducenterna står inte i proportion till antalet kreatörer eller konsumenter.

I verket ”Han i hennes ögon” vände jag på rollerna och uppmanade kvinnor att göra sin egen bild av mannen, fritt utan pekpinnar. Jag ville ta reda på om det finns en kvinnlig blick och hur den i sådana fall ser ut. Ville veta vad som händer med mannen och bilden av mannen när kvinnor har det visuella tolkningsföreträdet.
      Gissa den vanligaste frågan jag möter?...
      — När får vi se ”hon i Hans ögon”, frågar kvinnor med stor entusiasm och förväntansfulla ögon ...
     Det hjälper inte att upplysa om att verket är en reaktion mot att vi hjärntvättas av ”hon i Hans ögon” dygnet runt, överallt, i hemmet, på gator och torg, tunnelbanor och bussar. Ja, precis överallt där man kan sätta upp en bild, visa en TV-skärm eller monitor. I media efter media, från land till land. Utan att entusiasmen avtar insisterar kvinnorna på hur intressant det vore att se ”hon i Hans ögon”...
      Jag trodde att det handlade om bristande kunskap och omedvetenhet, men nej, det gör det inte. Även de mest medvetna och upplysta kvinnor inom vår bildkultur ställer samma fråga med förväntan i blicken.  
      Det ropas väldigt fort efter männen, när mina verk möter sin publik på olika sätt. Allt från mötet med journalister till utställningsbesökare. Rop efter männen som tolkningsföreträdare. Är det kärleken till mannen som är förklaringen? Älskar vi män så mycket att kvinnor helt enkelt hamnar i kärleksskugga? Är det roten till orättvisorna mellan könen?
      Den stora frågan är - vem älskar kvinnorna?

Åland i december 2007
© Britt Marie Trensmar, konstnär, fotograf och skribent