”Être à nouveau” (Att bli på nytt), 2005 Videoinstallation. Foto: Martin Runeborg	”Entre temps” (Under tiden), 2004 Videoinstallation. Foto: Jesper Nordström

Christian Boltanskis (f. 1944) intresse för frågor om ursprung och identitet förklaras ofta med uppväxten i efterkrigstidens oordnade och kaotiska Paris. Boltanskis far, som hade judiskt påbrå, tvingades gå under jorden under kriget, och även efter krigsslutet hade Boltanski känslan av att fadern var ”utsuddad”.
      Inte oväntat är Georges Perec en av Boltanskis favoritförfattare, och Perecs kanske viktigaste roman, W – eller boken om min barndom, får väl ses som den största inspirationskällan. Vartannat kapitel i W handlar om Perecs minnen av sin barndom (Perecs föräldrar var judar och deporterades under kriget), och vartannat om en träningscamp där man under elitistiska former förbereder sig för nationalistiska idrottstävlingar. Perecs inkännande, och samtidigt strukturellt ordnade, skildringar av försvinnande och förtryck lyckas förena personlig sorg med frågeställningar kring anonymitet och det är något som går igen i Boltanskis konstnärskap. 

”Les archives du coeur” (Hjärtarkivet), 2008. Inspelningsstudio på Magasin 3 Foto: Martin Runeborg

Ett av Christian Boltanskis mer centrala verk ifrån 1990-talet är "The Reserve of Dead Swiss" som köptes in av Tate Gallery och som baserar sig på en mängd fotografier av döda schweiziska medborgare som konstnären fick sända till sig. Som så ofta när det gäller Boltanskis konst handlar "The Reserve of Dead Swiss" om vår förmåga att identifiera oss med det identitetslösa. Många skulle nog säga att Boltanskis arbeten är typiska exempel på installationer från tidigt nittiotal. De suddiga svartvita fotografierna är en bild av den bortflyende historien, arkiv- och lagerreferenserna berättar om vår fåfänga strävan efter tillförlitliga minnen; allt översköljt av en provisorisk belysning som signalerar försvinnande och uppbrott.

”Être et Avoir” (Att vara och att ha), 2008, Installation. Foto: Martin Runeborg

Under 2000-talet har Boltanskis förhållande till historien intensifierats och de generella frågeställningarna har blivit mer specifika och personliga. I utställningen på Magasin 3 får också det autentiska och autobiografiska plats – med skiftande resultat. I utställningens första rum visas sex fotografier på Boltanski själv i åldrarna 6-56 år i kronologisk ordning, samtidigt som rummet ljuder av konstnärens hjärtljud – lite som konstnärens privata fotoalbum utan distansering. Utställningens huvudverk, med fågelskrämmeliknande figurer som viskar repliker som ”Jag är smart”, ”Jag har ett fint hus”, ”Jag är lättsam”, är svårt att ta till sig med sina övertydliga ironiseringar om stereotyper. I verket "Les archives du coeur" spelas besökarnas hjärtljud in och inlemmas i den ljudbank av hjärtljud som konstnären, med start i Stockholm, upprättar och som ska få sin egen hemvist på en ö i Japan som hör till konstcentret Benesse Art Naoshima. Om allt går väl kommer verket till slut att bestå av miljoner hjärtljud. En hissnande vacker tanke enligt utställningens curator Tessa Praun. Själv kan jag nog tycka att projektet liknar en väl så romantisk utopi.
      Christian Boltanskis vilja att med suggestiva medel skildra något generellt och tidlöst om människan ligger fast. Men i den här utställningen känns det som att konstnären har kört sin uttydningsmaskin baklänges och resultatet blir att det autentiska mystifieras och det autobiografiska mytologiseras. När förklaringarna blir fler och frågorna blir färre känns det ironiskt nog som att konstnären har övergett sin tidigare strävan efter klarhet.

Stockholm 2008-09-11 © Björn Larsson

Magasin 3 | Omkonsts startsida