"Förnuftets sömn alstrar vidunder" är titeln på ett grafiskt blad av Francisco Goya från 1799. I den dramatiska sviten "Caprichos" skildrade han människans självgodhet, grymhet och enfald på ett sätt som är oöverträffat än idag. 1900- och 2000-talets cartoonister står här i tydlig skuld - ibland utan att ens inse det.
Mat Brinkman är en av de mer intressanta av dagens amerikanska cartoonister i den "grymmare" genren. Hans tuschteckningar har en smutsig råhet och ett konsekvent driv som i flera fall skulle kunna signeras Goya - om man bortser från dennes underliggande humanistiska budskap.
I Brinkmans fall är teckningarna knappast menade som någon varnande exempelkarta över mänsklig dumhet. Där finns helt enkelt inte någon epik som driver historien åt det moraliserande hållet. Snarare kan man fascineras över mångfalden grimaser och djävulsgrin som Brinkman lyckas få upp på Gallleri Loyals väggar. Han trivs uppenbarligen som fisken i vattnet när varulvständerna räknas i hundratal.
Genom ett myller av teckningar - som i sig själva innehåller ytterligare myller av former - drivs ens ögon till en rastlös "djävulsvandring" av det mer njutbara slaget (om man lärt sig uppskatta absurditetens beska smak). Jag ser här samma avväpnande humor som i Polanskis film "Vampyrernas natt" och samma trotsighet som kan spåras i titeln till Boris Vians roman "Jag ska spotta på era gravar" - vilket känns både omtumlande och välgörande.
Stockholm 2008-03-19 © Leif Mattsson |
